Aktuellt:

My blog is worth
SEK 199,280.14
(2008-12-02).
How much is your blog worth?

Upphovsrättsliga Elefantmän - Del 2

Som tidigare nämnts så har kulturarbetare i dagarna proklamerat sin ståndpunkt kring sanktionsdirektivet. Folkkära artister som Helena Bergström och BWO:s sångare Martin Rolinski har ställt sig på barrikaderna och proklamerat det nödvändiga i att inskränka våra fri- och rättigheter. Exakt varför så skall ske har de inte beskrivit i detalj mer än i odefinierade påståenden som Rolinskis "Kulturen blöder, och den blöder kraftigt". Det hade varit önskvärt med tanke på att de faktiska data som finns kring upphovsrättsindustrins generella mående antyder en verklighet som går stick i stäv med den de själva beskriver. Rolinskis BWO och dennes bandkollega Alexander Bard har för övrigt skapat lite lobbyistisk historia då de mig veterligen är det första band som har en privat lobbyorganisation.

Jag ställde i mitt föregående inlägg en ledande fråga: Har ni förresten tänkt på att samtliga kulturarbetare och upphovsrättsmän faktiskt inte var representerade? Resten av inlägget kommer att adressera detta.

Upphovsrättslobbyn består av en grupp människor vars hela professionella existens bottnar i att vrida och vända på fakta och hur saker uppfattas och upplevs av gemene man. I slutändan så helgar ändamålet medlen och målet är att bevara eller helst expandera upphovsrätten trots att den är fullkomligt otidsenlig redan i sin nuvarande form. Ändamålen helgar som sagt medlen och i lobbyisternas värld är snudd på allting tillåtet så länge det inte lagförs. Därför har man under senare år anpassat sin propaganda till att maximalt spela på medelsvenssons känslor istället för dess förstånd. Detta göres bäst genom att associera företeelser med stark symbolisk innebörd och koppling till piratrörelsen till exempelvis barnporr och massmedialt uppmärksammade trauman. Man tar därför varje tillfälle i akt att lägga skulden på ett av piratrörelsens flaggskepp TPB utan att för den skull TPB äger ansvaret för det man beskylls. De verkliga offren och de som porträtteras i ex. barnporren ger man blanka fan i. De är för upphovsrättslobbyn bara verktyg och en effektiv murbräcka in i människors tankar och åsiktsagenda och en förhoppningsvis ökad profit.

På motsvarande sätt skickar man fram de stackars kulturarbetarna. I regel folkkära artister som med darr på rösten och en tår i ögonvrån framför sin svanesång. Vi har också kulturgiganter och samhällsdebattörer som Liza Marklund och Jan Guillou som med sin enorma pondus i ryggen i affekt hjärndödförklarar allt vad piratrörelsen står för. Dock gör man detta genom att argumentera från den gamla tidens förutsättningar och till synes utan insikt om att den tiden är svunnen. Om man ens argumenterar vill säga. Att dumförklara utan argument är tyvärr alltför förekommande bland de som inte vill reformera upphovsrätten hur patetiskt det än kan te sig.

Nu finns det dock flera upphovsrättsinnehavare än de nyss nämnda. Upphovsrättsinnehavare som aldrig företräds offentligt och som man helst vill gömma undan för att inte störa den gängse bilden av hur kreti och pleti associerar till orden "kulturarbetare" respektive "upphovsrättsinnehavare". Upphovsrättsinnehavare som alls inte befinner sig i det kulturella finrummet utan troligare aktivt utestängs från detta. En slags upphovsrättsliga elefantmän som man inte gärna stoltserar med officiellt men som ändå är de facto upphovsrättsmän och som drar in hyfsat med flis.

Men vad spelar det för roll vem som har upphovsrätten så länge ersättningen kommer denne till del tänker vän av ordning och vän av schablonbilden av "kulturarbetare" och "upphovsman"?

Det finns åtminstone ett par orsaker till att väl definiera hela spektrumet av upphovsrättsägare och då i synnerhet de som aldrig nämns av upphovsrättslobbyn. Den första orsaken är redan nämnd, dvs att själva sinnebilden av upphovsrättsinnehavaren spelar på människors känslor istället för förnuft. Om den etablerade sinnebilden av upphovsrättsinnehavaren då är falsk eller åtminstone inte heltäckande är det nödvändigt att göra en korrekt definition så att förnuftets roll vid åsiktsbildandet stärks.

Den andra orsaken är att upphovsrättsinnehavaren genom sanktionsdirektivet faktiskt ges auktoritet och befogenheter som inte ens vår riktiga polismakt har. Finns det betänkligheter kring att dessa upphovsrättsinnehavare får dessa befogenheter så bör detta givetvis påpekas och lyftas upp till diskussion. Inte minst mot bakgrund av att det bland denna skara finns upphovsrättsliga elefantmän som kanske inte är så hedervärda, sympatiska och beskedliga som i den numera klassiska filmatiseringen och porträtteringen av Joseph Merrick.

Det verkar inte bättre än att det får bli ännu en del i denna inläggsserie. Jag noterade förresten häromkvällen att det blåser upp till bloggbävning för hur kan man annars tolka bilden här bredvid? Att konkurrera ut sex och snusk på Bloggportalen gör sig inte med lätthet minsann!

Läsvärt: Buddy Jesus som demaskerar intressekonfliktens fula nuna. DeepEd finner att Dagens Media inte riktigt lever som man lär. Yrvaken påpekar lakoniskt men klockrent att skivbranschen skjutit sig själv i foten. Opassande konstaterar att kulturarbetare tjänar på att fildelas. Slutligen Webhackande som liksom undertecknad inte förstår varför de få prioriteras framför de många.

Etiketter: elefantmannen, IPRED1, Jan Guillou, Joseph Merrick, Liza Marklund, piratrörelsen, sanktionsdirektivet, sex, The Pirate Bay, upphovsrättsindustrin

Skrivet av Thomas Tvivlaren @ 20:32

Inlägg som länkar till detta inlägg:

  <$BlogBacklinkTitle$>  

<$BlogBacklinkSnippet$>
skrivet av <$BlogBacklinkAuthor$> @ <$BlogBacklinkDateTime$>

Skapa en länk

<< Tillbaka

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]