onsdag, november 19, 2008
Det brinner! Ring grönsakshandlaren!
För några år sedan gjorde Metallica med flera misstaget att lägga den numera smått patetiska tjuvstämpeln på sina fans. De förfasade sig över att fansen valde att kliva över till informationseran medan de själva cementerade fast sin inspelningsstudio, sin teaterscen eller sin skrivarlya i dåtid. Fansen var tjuvar och insikten om att man faktiskt slängde skit på de som pendlade mellan uppskattning och avgudadyrkan gentemot kreatörerna satt långt inne.
Nyligen hade vi ännu ett artistupprop i vår svenska musikaliska ankdamm. Dock med samma förtecken och tongångar. Artister som anammar stöldargumentet och direkt eller indirekt lägger skulden på informationserans DNA, dvs kopiering av information och multiplicering av digitala entiteter.
Att citera från den kristna bibeln känns inte helt malplacé. Dels är den fundamentalistiska andan påtaglig med fasttejpade skygglappar och öronproppar som stänger ute verkligheten och dämpar ifrågasättandet, dels kom insikten om varför artisterna troligen gör som de gör som ett gudomligt ingripande och en blixt från en klar himmel för något år eller två sedan.Förlåten dem, ty de veta icke vad de göra.
Det handlar om att söka rätt rådgivning, från rätt personer, för rätt situationer. När ditt hem står i lågor så ringer du inte grönsakshandlaren och när julfläsket lagt sig som en praktisk men oklädsam badring lagom till sommaren så söker man inte räddningen hos Marabous marknadsföringsavdelning! Men, och här kommer ett stort men, om man inte är medveten om att man faktiskt ringer grönsakshandlaren när huset står i lågor, vad händer då? Tja, först och främst brinner kåken ned, familjefotografierna går upp i rök och har man tur så stannar förlusterna vid materia. Allt för att fel person fått ett förtroende baserat på gamla meriter.
Precis detta är vad som nu håller på att hända med artister och kulturarbetare i relation till sina s.k. rådgivare och sina fans. Artisterna ringer brandkåren som i själva verket är grönsakshandlare och som lök på laxen dessutom besitter en högst latent fascination för bränder. Vid sidan av står fansen med spottloskor i ansiktet, händerna bärandes på tunnor av vatten och kunskap om att brandkaptenen faktiskt är pyroman! Känslor av hjälplöshet och förödmjukelse enar dem och uppgivenheten smyger sig på.
Men om vi istället backar bandet en aning. Ponera att branden ännu inte tagit sig? Att de otaliga fotoalbumen med mest meningslösa semesterbilder, om än med gigantiskt affektionsvärde, ännu inte förvandlats till aska? Då finns ju faktiskt lite hopp kvar. Tänk om det på något sätt gick att få de snart drabbade att sluta lyssna på brandkaptenen. Ty brandkaptenen har de facto både tändvätska och elddon i fickorna och det är inte julbocken i Gävle han tänker sätta fyr på. Då skulle vi ha en helt ny situation. En situation som präglas av konstruktiv potential istället för en hopplös strid mellan i grunden älskande parter.
För så här är det. Upphovsrättslobbyn och dess främsta dinosaurer till uppbackare (läs: Sony m.fl.) hör till den gamla tiden. Därmed inte sagt att upphovsrätten gör det! Däremot måste upphovsrätten reformeras enligt den nya tidens villkor och förutsättningar. Detta är ovillkorligen så. De som definitivt inte hör till den gamla tiden är artister, musiker, skådespelare och författare som brinner för sin verksamhet och som kan få andra att vilja ta del av denna. Och det vill vi! Det gäller bara att hitta vägarna dit och att våga tänka nytt, annorlunda och kanske t.o.m. bättre!
Tillbaka till att lyssna på fel rådgivare. Hur kommer det sig att kulturarbetare som Helena Bergström, Stefan Sauk, Martin Rolinski, Niklas Strömstedt, Liza Marklund etc helt plötsligt blivit sådana hejare på marknadsföring, försäljning och ekonomi? För är det inte så man ska tolka deras uttalanden i media? De är dessutom tekniskt kunniga och har full insikt om den nya tidens möjligheter? För de facto är det ju så att de uttalar sig om något som åtminstone jag inte trodde att de behärskade. Kort och gott, att sälja sig själv, sin musik, sitt skådespel, sitt författarskap och maximera sin lönsamhet. Jag som hela tiden trott att det var just nyssnämnda kulturarbetares okunskap inom områden som marknadsföring, försäljning och ekonomi som gjorde att de sökte sig till förläggare, skivbolag eller filmbolag?
Ett råd i all välmening till eventuella kulturarbetare som läser detta är att ställa sig själv några frågor. Det är fundamentala frågor så läs dem noga och försök svara ärligt och utan förutfattade meningar på dem:
1) Känner du att du har tillräckligt med kompetens inom områden som marknadsföring, försäljning, ekonomi och internet? Kan du även skriva under på att du har erforderligt med kunskap om hur den nya tiden, dvs informationseran, förändrat villkoren?
2) Är du övertygad om att de som nu företräder dig ekonomiskt, marknadsföringsmässigt och försäljningsmässigt ser saker ur ditt perspektiv och först och främst tillser dina intressen och inte sina egna?
3) Tror du att juridik är lösningen på fildelningen? Eller förenklat, kommer fildelningen att försvinna när IPRED fullt ut (över)implementerats? Kommer du verkligen att "få betalt för ditt arbete" genom denna typ av åtgärder?
Om du ärligt och efter seriöst övervägande verkligen kan svara ett rungande och bergsäkert JA på ovanstående frågor så kan jag bara tacka för att du åtminstone försökt begrunda din nuvarande situation och samtidigt önska dig lycka till.
Är det tvärtom så att du känner tveksamhet eller t.o.m. klart kan svara NEJ på någon av ovanstående frågor så har jag ett par ord på vägen, denna gång inte hämtat från bibeln (men snudd på):
Pusselbitarna har fallit på plats? Jag hjälper till lite till. Du kan troligtvis inte stoppa den tekniska utvecklingen. Du kan däremot lära dig om de nya förutsättningar som möjliggörs av den tekniska utvecklingen. Och då är det de positiva jag avser. Känner du ändå att du är helt nollställd och håller på att tappa greppet? Inse att väldigt många på det där hemska internet faktiskt inte bara fildelar och "stjäl" utan också faktiskt väldigt gärna hjälper till om de kan.Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden.
Detta gäller i synnerhet om den de hjälper faktiskt är en kulturarbetare som de respekterar och uppskattar och mer än gärna skulle (fortsätta) stödja även i den nya tiden och enligt dess förutsättningar. Dags att sätta igång? Bra!
Steg ett är att slänga ut brandkaptenen, din nuvarande "vän"!
Läsvärt: Ilse-Marie om Lissabonfördraget och den antidemokratiska utvecklingen inom EU. Buddy Jesus som haft en näradödenupplevelse. Mia som blivit fakir. Anna som skapar rejäla kontraktioner i skrattmusklerna (del 1, del 2). Webhackande som diskuterar arbetsgivarnas önskemål. Slutligen Erik Laakso som vill må Python.
Etiketter: fildelning, Helena Bergström, IPRED, IPRED1, Metallica, Mikael Wiehe, musik, piratjägarlagen, Piratpartiet, privatsnutlagen, Radiohead, Sony, Stefan Sauk, Timbuktu, upphovsrättsindustrin
Skrivet av Thomas Tvivlaren @ 22:21
Laddar...
2003-2010
#: Kommentar från
Anonym, 2008-11-20 01.48
Hehehe, klockrent och skarpt.
Trevligt att se dig tillbaka på banan.
/Smen
#: Kommentar från
Thomas Tvivlaren, 2008-11-21 00.22
Kul att det uppskattades och tack för orden!
#: Kommentar från
Anonym, 2008-12-06 18.08
Detta är ju inte första gången som farizéerna och översteprästerna har känt sig hotade när fritänkare hotat att frånta dem monopolet på "budskapet".
Vi vet ju hur det gick då och IPRED kan väl enklast liknas vid musikbranschens Judaskyss!
#: Kommentar från
Thomas Tvivlaren, 2008-12-06 21.17
Intressant liknelse. :)
Inlägg som länkar till detta inlägg:
Skapa en länk
<< Tillbaka
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]