fredag, mars 28, 2008
3 retrospektiva semidekadsteg
Min underfundige namne på bloggen Selig utmanade mig för ett tag sedan. Sent omsider är det hög tid att anta utmaningen. Let's get to work.
För ca 5 år sedan var livet ömsom vin ömsom vatten. En tokjobbig och utdragen separation representerade det senare. Vinet bestod av en snudd på 1.5 år lång pappaledighet. Den blev turligt nog en konsekvens av extremt bra timing i relation till exploderande IT-bubbla vilket resulterade i ett inte oansenligt antal månadslöner av pre-IT-bubbleformat. För övrigt är att närvara när liv uppstår lika märkligt och oförståeligt som när det sinar och nedbryts. Upplevelsen är nog det enda sättet att verkligen förstå det. Insikten om barns storhet växer dock ju mer man umgås med dem så se för fasen till att utnyttja föräldraledigheten om ni vill och har möjlighet!
Anno 1998, dvs för 10 år sedan, kan kort och gott beskrivas som ett av flera på varandra följande extremt jobbintensiva år. Lärdomarna och insikterna i anslutning till det som hände ca 5 år innan hade förvaltats på bästa sätt och bl.a. förvandlat mig till en jobbknarkare av rang. Ambitionsnivån var bortom hög och jobbet var vansinnigt kul. Att arbeta med vad jag en gång i tiden haft som främsta hobby i tider då den kunskap som efterfrågades var rar var ekonomiskt gynnsamt men kroppsligt och andligt ohälsosamt. Insikten att en 200%-ig löneutveckling väger förhållandevis lätt mot att drabbas av tidiga utmattningssymptom var ur ett humanperspektiv dyrköpt men otroligt värdefullt. Jag hade, till skillnad från många andra på den tiden, turen att trappa ned i tid men det var ändå något år och ett halvt därefter då jag gick på extrem sparlåga och bara försökte ta mig igenom dagarna utan att deppa ihop helt och hållet. Extrem sparlåga ur mitt perspektiv vill säga.
Slutligen, för ca 15 år sedan hade jag min kanske viktigaste utvecklingsperiod. Dels spenderade jag ett kvartal i det stora landet i väster. Genomskådandet av möjligheternas land var abrupt om än inte helt oväntat. Min upplevda tolkning av den definitionen är ekvivalent med möjligheten att bli miljonär på Lotto. Att definiera ett land efter ett fåtal undantag är mycket märkligt och än märkligare blir det av att så många accepterar definitionen. M.a.o. grundmurades min politiska övertygelse rejält under den vistelsen. Hur illa jag än tycker om det amerikanska samhället och framförallt dess nuvarande "ledarskap" så går det inte att sticka under stol med att det är ett fascinerande land och att jag hittills aldrig träffat en amerikan utanför USA som jag inte uppskattat.
Dels välsignades jag under en 1.5-årsperiod med tre livstragedier av liknande magnitud. Inget är så potentiellt utvecklande som svåra motgångar och i mitt fall så infriades potentialen. Trageditrojkans kröning var att min kära mamma trillade av pinn. Efter att den elakartade hjärntumören var konstaterad så återstod, nästan exakt på dagen, sex månader av hennes liv. Tråkigt nog så var de sex månaderna ur min mammas perspektiv livskvalitativt undermåliga. För att travestera Kjell-Olof Feldts syn löntagarfonder så är hjärntumörer "ett jävla skit". Personlighetsförändingar, grande mal och som lök på laxen de yttre fysiska konsekvenserna av strålbehandling är ingen picknick och således inget jag skulle önska ens min värsta fiende. Insikten om att livet är för värdefullt att förslösas infann sig i princip sekunden efter mamma drog sitt sista svaga och plågade andetag kl 14:50 den där soliga sista aprildagen i Uppsala 1995.
I sedvanlig ordning så håller jag benhårt på att vidarebefordra utmaningen till just ingen alls.
Etiketter: barn, död, grande mal, jobbknarkande, Kjell-Olof Feldt, liv, personligt, utmaning
Skrivet av Thomas Tvivlaren @ 12:12
Laddar...
2003-2010
Inlägg som länkar till detta inlägg:
Skapa en länk
<< Tillbaka
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]