Thomas Tvivlaren - Startsida

torsdag, september 20, 2007

Släng dig i väggen Joey Tempest!
Yttrandefriheten mår bäst när den nyttjas. Kommentera!

Via Gangstas & Hugs fick jag häromdagen ett länktips till en omusikalisk sensation av rang. När jag idag stötte på ett svensk exempel på kakafoni i den högre skolan så kände jag mig därför tvungen att dela med mig av örongodiset... Enjoy!

Etiketter: , , ,

Yttrandefriheten mår bäst när den nyttjas. Kommentera!
Skrivet av Thomas Tvivlaren @ 16:32 4 kommentarer Länkar till inlägget

tisdag, september 18, 2007

Yttrandefrihet American style
Yttrandefriheten mår bäst när den nyttjas. Kommentera!

Via Threat Level nås jag av ännu ett skrämmande exempel på demokratisk nedrustning och s.k. yttrandefrihet från "the land of the free and the home of the brave" som det bland annat refereras i USA:s nationalssång. En universitetsstuderande ställde besvärande frågor om f.d. presidentkandidaten John Kerrys samröre med organisationen Scull 'n' Bones samt varför han inte agerat för att president Bush skall ställas inför riksrätt. Därmed var gränsen för vad man får göra i demokratins högborg nådd och en polisiär insats medelst elpistol ansågs senare befogad. Händelseförloppet kan beskådas i det bifogade filmklippet.

Polisstaten börjar onekligen anta sin obehagliga form där borta. Vi kanske ska vara nöjda med våra egna folkvaldas insatser på demokratiurholkningens arena? Det kunde varit värre kanske vi bör resonera?

Eller så vaknar vi upp ur trygghetsdimman och inser att det per definition alltid blir värre så länge folket tiger still! Som Falkvinge redan konstaterat är det mer än hög tid...

Herrar Bodström, Pehrson, Odenberg och fru Ask har här under ett konkret exempel på företeelser i deras typ av Utopia.

Etiketter: , , , , , , , ,

Yttrandefriheten mår bäst när den nyttjas. Kommentera!
Skrivet av Thomas Tvivlaren @ 13:53 5 kommentarer Länkar till inlägget

torsdag, september 06, 2007

One down, too many to go
Yttrandefriheten mår bäst när den nyttjas. Kommentera!

Borg tvingar Odenberg att kliva åt sidan.
Inläggsrelaterad ljudmatta:
David Bowie – 1984
Eurythmics – Sex Crime (1984)
R.E.M. – World Leader Pretend
Twisted Sister – Leader of the Pack

Jag trodde aldrig jag skulle hävda att major Odenberg är en hedersknyffel men efter dennes beslut att avgå är jag benägen att tillstå just det. Inte bara för symbolvärdet som ligger i att som försvarare och upprätthållare av Bodströmsamhället kliva åt sidan utan faktiskt främst för att han gjorde det en sann ledare bör göra. Sant ledarskap kommer inifrån och bör baseras på de principer och övertygelser den i ledarposition själv har. Även om dessa övertygelser och principer i det här fallet även innefattade groteska absurditeter som ex. Orwellskt samhällsbyggande så är det hedervärt att major Odenberg ändå ställde sin plats till förfogande när han uppfattade sin ledarskapsroll som omöjlig pga de av Anders Borg krävda neddragningarna.

Stegö-Chilo är ett bra exempel på motsatsen, dvs en "ledare" som glatt släppte alla politiskt icke-korrekta principer (läs: avsky för TV-licensen) för en ministerpost. Dock räckte inte detta och hon fick lämna både heder och ministerpost i Regeringskansliet.

En fråga man bör ställa sig är hur man kommer till rätta med den falskhetskultur som är rådande i samhället i allmänhet och i maktsegmentet i synnerhet? Den kultur som säger att ärlighet bara är av godo när den är politiskt korrekt. Jag har tyvärr inga svar men så länge det är mer accepterat att vara oärlig mot sig själv och andra än att stå upp för sin övertygelse och sina värderingar så lär vi få dras med det s.k. ledarskap vi nu har. Den typen av ledarskap blir per automatik ihålig och flyktig.

Kanske ska vi vara tacksamma för att den nyssnämnda typen av oärlighet även finns i mer blygsam skala bland gemene man. Eller när påpekade du senast till dina barn att Bamse är en loser vid jämförelse med Krösus Sork? Det är banne mig inte lätt att vara människa i dagens samhälle...

Odenberg är borta men det finns till synes tusen och åter tusen efterträdare som mer än väl kommer axla hans mindre hedervärda roll som övervakningssamhällets och antidemokratins försvarare. Allt annat vore en överraskning. Om än en mycket positiv sådan.

Etiketter: , , , , , , , ,

Yttrandefriheten mår bäst när den nyttjas. Kommentera!
Skrivet av Thomas Tvivlaren @ 14:07 8 kommentarer Länkar till inlägget

Pavan är slut
Yttrandefriheten mår bäst när den nyttjas. Kommentera!

Pavarotti har vinkat adjö för gott.
Inläggsinspirerad ljudmatta:
Carreras, Domingo, Pavarotti – E Lucevan Le Stelle
Luciano Pavarotti – Ingemisco
Jussi Björling – Tonerna

Året 2007 aspirerar på, och då i synnherhet ur ett svenskt perspektiv, att bli ihågkommet som året då många av (fin)kulturens stora trillade av pinn. Bergman, Ramel och Forssell har nu efterföljts av Pavarotti. Operans gigant, på fler sätt än ett, verkade förutom sin fantastiska begåvning även besitta en trevlig personlighet. Framförallt var han dock, i finkulturell tappning, en "rockstar" ut i fingerspetsarna och då som en livsnjutare av rang. Pavarotti konsumerade mat, kvinnor och vin passionerat och med en glupande aptit.

Mer än så tänker jag inte allmänt orda kring Pavarotti utan går direkt på min egen personliga erfarenhet av densamme. En erfarenhet som är högst blygsam ur kvantitativt perspektiv men intensiv och som lämnat spår. Det var 1999 och IT-bubblan, som några år senare sprack med ekonomiskt svaj som följd, låg ännu några år in i framtiden. Även om det bara var ett fåtal som blev miljonärer så fanns ändå massor med pengar i omlopp och både behov och möjlighet att spendera för människor i branschen. När jag fick nys om att Pavarotti skulle komma till Stockholm var det givetvis ett tillfälle jag inte ville förspilla. Om inte annat så vore det ju en bra merit på mitt högst informella och personliga erfarenhetsmässiga CV. För övrigt är ett dylikt CV något som många i konsultsvängen m.fl. liknande yrkeskategorier gärna stoltserar med i mingelsammanhang för att uppblåsa sin person och allmänna status. Liknande psykologiska mekanismer ligger åtminstone delvis bakom kaffe-, vin- och (mörk) chokladboomen...

Min syn på och kunskap om opera var knappt bristfällig och snarare så var jag negativt inställd till företeelsen som sådan. Jag betraktade det som finkulturell smörja karaktäriserad av en publik med statushybris, framförd av ett gäng gapiga och upphaussade isterbukar som livnärde sig på vanföreställningen att kontrollerat ylande var kulturens Mount Everest. Svindyrt biljettinköp blev det ändå.

Dagen kom och det var läge att inta Stockholms Stadion. Inte en skymt fanns av läder, nitar och långt hår så känslan av surrealism var påtaglig när jag innan evenemanget startade istället möttes av ca 20.000 uppklädda besökare som smuttade vitt vin med lillfingret i nordlig riktning. Det var en enormt vacker sommarkväll. Så där otroligt vacker som bara svenska sommarkvällar kan vara men sällan är. En Östermalmstant som med hela sin skepnad och varelse signalerade sin överlägsna klass och att hon såg det som omvärldens skyldighet att bli behandlad därefter kom fram till mig och mitt sällskap och påtalade att vi minsann satt på hennes plats. Jag granskade hennes biljett och lyckades hålla masken när jag lojt påpekade till henne att "Frun har en 800-kronors biljett. Den sektionen hittar du ca 20 rader bakåt...".

Något försenad kom Pavarotti till slut på scenen. Hans inledande sång imponerade på ett märkligt och obehagligt känslosamt sätt. Obehaget bestod i att min kropp reagerade på ett sätt som jag inte hade så mycket kontroll över och som jag inte kunde förklara. En mycket märklig och förvirrande känsla infann sig. Vid tredje eller fjärde framförandet hade denna känsla expanderat. En bit in i vad jag senare noterade hette "E lucevan le stelle" så brast det. Jag försökte bita ihop men den lilla saltstänkta kroppsvätskan som letade sig ned för min kind var redan ett faktum. I mitt inre kände jag mig som förflyttad till någon scen ur Gudfadern II. Stockholm blev Little Italy, New York och någonstans i periferin skymtade den i vit kostym klädde bossen som i smyg iakttogs av den unge Vito Corleone... Det var stort, det var magi och jag förstår fortfarande inte hur det gick till. Allting avbröts när tanken "var det inte kärringar som skulle lipa?" resulterade i ett halvkvävt och lite pinsamt skratt.

Pavarottis framträdande i Stockholm beskrevs av förståsigpåare som ett tecken på att hans storhetstid var över. Det må så vara men det han hade att erbjuda mig då räckte och blev över. Jag är fortfarande ingen operafanatiker men jag har åtminstone kommit till insikt att det har något att erbjuda om man öppnar upp för det. För några år sedan hade jag behov av återhämtning och fick under en period angenäm öronkontakt även med Jussi Björling vilket även detta lämnade avtryck i min musiksjäl.

Etiketter: , , , , , , , ,

Yttrandefriheten mår bäst när den nyttjas. Kommentera!
Skrivet av Thomas Tvivlaren @ 12:23 4 kommentarer Länkar till inlägget