onsdag, juli 25, 2007
Den missbrukade och utnyttjade toleransen
Jan Guillou hävdar att Ranelids berättande om sina självmordstankar var ett PR-trick. Det låter jag vara osagt men helt klart är i varje fall att den gode Ranelid har en sällsynt förmåga att synas och höras i alla möjliga och omöjliga sammanhang.
I den nu aktuella dispyten med Guillou är Ranelid hopplöst fel ute. Därför känns det bra att kunna balansera detta med en några dagar gammal händelse där Ranelid faktiskt fick oförtjänt kritik.
En barndomsvän eller åtminstone f.d. klasskamrat till Ranelid, Torsten Bodekull, ger ett ansikte till den svenska avundsjukan och spelar på bristande tolerans mot muslimer. Sakfrågan gäller ett uttalande i en intervju rörande Ranelids kommande bok, "Öppet brev till George W Bush: Paradisets nycklar hänger i helvetet". I denna hävdar Ranelid att hans pappa Sigvard var en större profet än Muhammed. Den forna klasskamraten Bodekull rasar och antyder att Ranelid spottar på muslimer:
Jag finner det paradoxalt. Ranelid påpekar jämt och ständigt sin respekt och ödmjukhet gentemot andra människor. Samtidigt spottar han på dem. Han borde vara på det klara med att muslimer kan ta illa upp.
Om det nu är så att muslimer tar så illa vid sig av en sådan bagatell så bör man nog ifrågasätta muslimerna och inte Ranelid. Det finns en gräns för hur mycket tolerans man bör visa religionsutövare eller vilken annan företeelse som helst i samhället. Nu känner jag inte till Bodekulls egen religiösa hemvist varför det är att föregå händelsernas eventuella förlopp att antaga att muslimer verkligen kommer att uppleva sig kränkta av det Ranelid sagt. Dock visar detta på hur toleransen kan bli för stor och även missbrukas för mer eller mindre ovidkommande syften.
Ett litet tankeexperiment är på sin plats för att försöka förstå vissa människors krav på tolerans och om den är befogad. Tag en person som du högaktar och ser upp till och, för enkelhets skull, så anammar du exemplet ovan på denna person. För min egen del så väljer jag Noam Chomsky och så antar jag att någon annan nu levande person skulle påstås vara en "större" intellektuell än honom. Hur resonerar jag när denna "intolerans" presenteras mig? Spontant skulle jag nog känna nyfikenhet. Detta bottnar givetvis i att jag har läst, hört och sett mycket av Chomsky och därför vet vilken intellektuell kaliber han representerar. Detta ligger sedan till grund för mitt eget högaktande av honom. Jag har alltså konkreta anledningar att tycka som jag gör. Om nu någon påstår att det finns någon annan som är strået vassare så vill jag givetvis ta del av vad denna person har att säga. Inte minst för att det kan leda till att jag själv uppnår en högre grad av visdom (Ranelid har inte ensamrätt på att låta pretentiös). Om jag därefter finner att personen i fråga inte håller måttet så är allt som förr. Konklusion: Det finns inte så mycket att uppröras över om den eller det man högaktar och/eller tror på vilar på en väl underbyggd grund av rationella fakta. Detta förklarar givetvis också varför religiösa anhängare i allmänhet och fundamentalistiska sådana i synnerhet så ofta tenderar att missbruka innebörden i ordet tolerans. Kort sagt så brukar dessa (ut)nyttjare av tolerans själva påfallande frekvent visa intolerans vilket borde tarva en förklaring från dem själva och ett mer utbrett ifrågasättande av oss andra.
Avslutningsvis, är det inte märkligt att vuxna människor genom sina beteenden ofta tillskrivs epitet som omognad och intolerans när barn själva, sett ur detta perspektiv, visar mognad och tolerans? Den bifogade bilden illustrerar detta bättre än vad mina egna ord gör.
Etiketter: Björn Ranelid, fundamentalism, intolerans, Jan Guillou, Noam Chomsky, peniskomplex, rasism, religion, tolerans
lördag, juli 21, 2007
Amnesty giljotinerar sig själva
På Amnesty Internationals site för "Irrepressible"-kampanjen finns möjligheten att i sann Web 2.0-anda bidra med tips om censurskap. Under sektionen "Bad news" hade någon bidragit med tipset som rörde det ovan beskrivna ärendet. Detta tips har nu försvunnit! Med andra ord, människorättsorganisationen framför alla andra använder sig av censur och därmed inskränker man den yttrandefrihet som man i allmänhet och i synnerhet, med "Irrepressible"-kampanjen, påstår sig värna om och försvara.
Regeringarna i Saudiarabien, USA, Kina m.fl. har nu verkligen anledning att jubla...
Etiketter: Amnesty International, censur, informationsfrihet, moralpanik
onsdag, juli 18, 2007
Amnesty abdikerar från människorättsförsvarets tron
De mänskliga rättigheterna är i mångt och mycket grunden för vad demokratiska och frihetliga länder lutar sin konstitution och därmed sin principgrund på. Den senaste tidens inriktning mot att utvidga och förstärka definitionen av mänskliga rättigheter välkomnar jag. Dock måste man då vara mån om att definitionen inte vattnas ur så att de ursprungliga rättigheterna inte förlorar fokus. Att dessa rättigheter inte värderas särskilt högt av de representanter för de totalitära och fundamentalistiska regimer som finns är allom bekant. Att de mänskliga rättigheterna dessutom nedprioriterats i många av de länder som åtminstone själva vill framstå som förebilder för frihet och demokrati har vi sedan WTC-attacken blivit högst medvetna om. I tider som dessa är det av yttersta vikt att de organisationer som värnar och försvarar mänskliga rättigheter visar orubblighet i sin beslutsamhet att aldrig vika från dessa principer.
Döm därför om min stora förvåning när jag via Projo nåddes av uppgiften att siten Pedofil.se kontaktats av Amnesty International med ett människorättsligt negativt ärende. Amnesty hade önskemål om ett avlägsnande av den banner som organisationen använder för att uppmärksamma sin egen verksamhet och den Internetkampanj som rör yttrandefrihet och åsiktsfrihet. För att ge full bakgrundsinformation bifogas mailkonversationen mellan pressekreteraren hos den svenska sektionen av Amnesty International, Elisabeth Löfgren, och administratören på Pedofil.se (tack Helena!).
Initialt mail från Amnesty (2007-07-13 17:08):
Hej
På er hemsida, pedofil.se, har ni en länk till Amnesty och vår internationella kampanj "Irrepressible". Först vill jag förklara vad vår kampanj "Irrepressible" går ut på. Det är en kampanj som bland annat ger stöd till människorättsförsvarare som har förföljts, hotats eller fängslats för att de har sökt eller förmedlat information om mänskliga rättigheter via internet. Kampanjen uppmärksammar förtrycket mot internetanvändare i en rad länder. Så här beskrivs problemet med internetförtryck:
"The web is a great tool for sharing ideas and freedom of expression. However, efforts to try and control the Internet are growing. Internet repression is reported in countries like China, Vietnam, Tunisia, Iran, Saudi Arabia and Syria. People are persecuted and imprisoned simply for criticising their government, calling for democracy and greater press freedom, or exposing human rights abuses, online."
Ett exempel på personer som är föremål för Amnestys kampanj är den kinesiske journalisten Shi Tao som dömdes till tio års fängelse för att han hade skickat e-post till en god vän i USA om massakern på studenter vid Himmelska Fridens torg i Peking.
Amnesty arbetar för mänskliga rättigheter och agerar när dessa rättigheter kränks. Vårt arbete för de mänskliga rättigheterna är baserat på FN:s Allmänna Förklaring om de mänskliga rättigheterna och det inbegriper i högsta grad även barns rätt att inte utsättas för övergrepp eller kränkningar.
På er hemsida välkomnar ni personer att länka till egna hemsidor. Vi har inget som helst samarbete med er verksamhet och anser att länken till vår kampanj på er hemsida är missvisande, vi har definitivt inte "beställt" någon länk till Amnesty. Vi har fått starka reaktioner på att ni på detta sätt utnyttjar vårt varumärke och därmed skadar vårt arbete, även om ni inte uppmanar till lagbrott på er hemsida. Vi ber er därför plocka bort länken.
Hälsningar
Elisabeth Löfgren
pressekreterare / press officer
Ett utkast till ett svar skickades av misstag från administratören på Pedofil.se (2007-07-14 15:44):
Hej,
Vi har inte för avsikt att överlag länka till andra hemsidor utöver i vissa fall, vi erbjuder däremot privatpersoner att få hemsidor om pedofili på den här webplatsen.
Det är så att vi anser att er kampanj minst sagt relaterar till Pedofil.se
Replik från administratören på Pedofil.se (2007-07-14 15:47):
Hej,
Pedofil.se har inte för avsikt att länka till andra sidor (det är ingen länkportal, däremot kan vi ha banners). Vår avsikt är alltså att bistå med webutrymme åt hemsidor om pedofili.
Kräver ni av Pedofil.se att vi skall plocka bort er banner?
Helena
(Ignorera det tidigare brevet, det skickades av misstag.)
Replik från Amnesty (2007-07-14 19:29):
Du skriver att ni bistår med webbutrymme för pedofili. Vi har aldrig bett er bistå med utrymme för vår kampanj. I ditt förra mejl skrev du att vår "kampanj minst sagt relaterar till pedofili", vilket jag finner mycket märkligt. Amnesty har aldrig någonsin drivit en kampanj till stöd för pedofili. Vår kampanj "irrepressible" handlar heller inte om pedofili. Självklart vill vi att ni tar bort länken till Amnestys kampanj. Vi tycker också att det är rimligt att ni respekterar vår önskan även om vi är medvetna om att vi inte har laglig rätt att kräva det.
hälsningar
Elisabeth Löfgren
pressekreterare / press officer
Replik från administratören på Pedofil.se (2007-07-14 21:04):
Läser man på irrepressibles hemsida står det tydligt:
"If you have a website or blog, help us spread the word and undermine unwarranted censorship by publishing censored material from our database directly onto your site.
The more people take part the more we show that freedom of expression cannot be repressed. "
Det står ingenstans att pedofilsiter (eller någon annan för den delen) speciellt måste be om lov för att länka till er kampanj. Läser man på er hemsida står det till och med att alla skall hjälpa till att sprida budskapet.
Pedofil.se kan relateras till er kampanj (jag påstår dock inte att er kampanj handlar om pedofili i sig eller någon annan amnestykampanj, du missförstod nog något) genom att siten har på flera olika vis blivit utsatta för försök att tysta ned det sexualpolitiska budskap som presenteras. Vi har blivit nedstängda från webhotell, vi har blivit utsatta för omfattande attacker (DDOS med mera) av personer som vill hindra att det politiska budskapet skall spridas. För att inte tala om alla mordhot och hot om fysiskt våld som vi personligen fått via mail.
Pedofilers yttrandefrihet är en fråga som Amnesty också bör respektera och sträva efter lika mycket som alla andra gruppers yttrandefrihet, det är helt enkelt en människorättsfråga det också. En pedofil kan vara minst lika mån som vilken annan person som helst om andra människors mänskliga rättigheter och visa dem sitt stöd. Pedofilers (eller andra sexuella minoriteters) åsikter och känslor är inte mindre värda än någon annans och detta innefattar även önskan att visa stöd för dissidenter av olika slag och exempelvis Amnestys engagemang.
Vi kommer respektera ert önskemål och plocka ned er banner (vi kommer göra detsamma på alla våra sidor som har bannern eftersom ert budskap visat sig vara falskt), men vi kommer sprida era mail och våra svar genom alla våra tillgängliga kanaler.
Ni har dock missförstått något fundamentalt med mänskliga rättigheter, ni ignorerar helt enkelt det faktum att pedofiler förföljs i stora delar av världen och då även i västvärlden. Ni ignorerar det faktum att pedofiler mördas enbart för deras läggnings skull och personer som visar dem sympati likaså. Ni ignorerar det faktum att ingen grupp i västvärlden är just nu i ett sådant behov av stöd för deras mänskliga rättigheter som pedofilerna.
Ni ignorerar det faktum att försvara mänskliga rättigheter innebär också att man försvarar alla grupper av människor och deras rättigheter. Inte bara de som just nu i västvärlden, varifrån ni passande nog drar in er pengar från, anses vara socialt acceptabla. Ni saknar helt en känsla för vad som objektivt har ett värde och vad mänskliga rättigheter är utifrån ett historiskt- och ett framtidsperspektiv. Ni har en HBT-grupp men missar det faktum att utanför era egna fönster förföljs pedofilerna som grupp. Genom särbehandling diskriminerar ni på ett oförlåtligt vis och historiens dom kommer bli hård, era dagsaktuella ställningstaganden är föråldrade redan imorgon.
Helena
Replik från Amnesty (2007-07-16 11:29):
Tacksam om vår banner snarast plockas bort från er hemsida som utlovas i
ditt mejl:
"Vi kommer respektera ert önskemål och plocka ned er banner...."
Elisabeth Löfgren
pressekreterare
Svenska Amnesty
Det jag slås av efter att ha läst Amnestys svar är den brist på insikt som visas i anslutning till något så fundamentalt för Amnesty Internationals verksamhet som yttrandefrihet. Hon gör den mycket vanliga tankevurpan att tolka försvar av yttrandefrihet som ett försvar av pedofiler. Det pinsamma är att det är precis samma logikbefriade och populistiska resonemang som förs av organisationens opponenter. Dödsstraffsförespråkare hävdar att ett motstånd till dödsstraffet är ett stöd för de bakomliggande brott som de som dömts till dödsstraffet befunnits skyldiga till och därmed ett slag i ansiktet på brottsoffren. På samma sätt vill Kinas regering gärna hävda att ett försvar av Falun Gong är ett försvar av sekterism, tro på det övernaturliga och böghat istället för ett allmänt försvar av mänskliga rättigheter.
En annan mycket viktig detalj i sammanhanget är att yttrande- och åsiktsfrihet inte baseras på enkelriktad kommunikation. Från deklarationen om mänskliga rättigheter om yttrandefrihet (min emfas):
Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.
Europakonventionens artikel 10 (min emfas):
Article 10 provides the right to freedom of expression, subject to certain restrictions that are "in accordance with law" and "necessary in a democratic society". This right includes the freedom to hold opinions, and to receive and impart information and ideas.
Det är alltså inte bara friheten att yttra sina åsikter som omfamnas utan även friheten att för andra ta del av dessa åsikter. Detta synliggör fantastiskt väl den starka demokratiska kopplingen. Siter med innehåll och åsikter som inte representerar den stora majoritetens fyller därför inte bara en funktion av att som i det här fallet föra pedofilers talan utan även att möjliggöra för människor att ta till sig dessa och basera sina egna åsikter på största möjliga informationsmängd. Som jag påpekat tidigare så är detta något som dramatiskt kan bekräfta den åsikt man redan har. Av denna anledning bör eventuella resonemang kring att information per se är farlig kunna slängas i soptunnan. Med andra ord, man blir inte pedofil eller anammar deras åsikter bara för att man tar del av dessa.
I rättsliga sammanhang generellt och människorättsliga specifikt är det mycket vanligt att man hänvisar till att selektivism inte får förekomma, dvs lagar måste gälla alla alltid annars uppstår rättsosäkerhet. Amnesty International har varit mycket duktiga på att påpeka just detta vilket följande citat exemplifierar (min emfas).
Om USA:
The US has long taken a selective approach to international standards, but in recent years, the US government has taken unprecedented steps to disregard its obligations under international treaties.
Om Libanon:
"The current political divisions show that there is mistrust and suspicion, which will be deepened if a selective approach to justice is taken".
Om USA:
With two executions scheduled to take place in the USA on 10 December, the 54th international Human Rights Day, US politicians should reflect on their country’s selective approach to global standards of justice and decency.
Vidare om USA:
When any state, let alone a country as powerful as the USA, insists on its right to adopt a selective approach to international standards, the integrity of those standards is eroded.
Vidare om USA:
A year on, those words are ringing hollow with business as usual for US executioners, and with the USA’s selective approach to international standards alive and well[...]
Om USA:
Amnesty International is also highly critical of the selective approach of the US government in condemning human rights violations in other countries.
Vidare:
Amnesty International will call on the US authorities to put an end to their selective approach in the application of international law at home and abroad, and to adjust the country's legislation to conform with international standards.
Vidare:
"It is time for the US government to put an end to its selective approach to human rights, and to start to adjust its conduct and legislation to conform with international human rights principles," Mr Sané said.
Från Amnesty i Australien:
The General Assembly's approach to country situations has in the past been selective and serious human rights violations in powerful countries have escaped public scrutiny. However, 'No Action Motions' are not a proper or effective response to such a selective approach. Moreover, the General Assembly now has the chance to address charges of selectivity by acting upon a new proposal...[]
Om USA i relation till FN:
The USA's reaction within intergovernmental organizations such as the UN to human rights violations by other governments has been selective and partial.[...]The USA is, of course, not alone in this selective approach, but its actions seem to suggest that international law and inter-governmental systems are instruments for advancing its own interests, willingly taken up when they serve to legitimize or implement its foreign policy but discarded and even condemned when seen as an obstacle or as irrelevant to these interests.
Från Amnesty i Norge om Guantánamofångar:
We regret your government’s selective approach to the Geneva Conventions and that none of the Guantánamo detainees has been presumed to be a prisoner of war pending a decision by a competent tribunal in cases where the status may be a matter of dispute.
Som en passus vill jag nämna något som hände för några år sedan. Jag skänkte på den tiden ett månatligt belopp på ett par hundralappar till Amnesty. En dag fick jag ett samtal från en medarbetare till en av de pengaraggare som Amnesty anlitar. Personen i fråga var artig och vänlig och tackade för mitt stöd (vilket var överflödigt mot bakgrunden att ett brev skickats mig några dagar innan med samma bevis på uppskattning). Därefter styrdes samtalet in på något fjärran från tacksamhet. Personen frågade kort och gott om jag ville öka mitt månatliga stöd eller ge ett engångsbelopp för den goda sakens skull. Mycket kort därefter tog samtalet slut på mitt initiativ. Några timmar senare hade även detta initiativ stoppat mina automatiska överföringar till organisationen.
Det är en sak att som organisation verka för en god sak men då bör man göra det på ett sätt som är värdigt en av idealism färgad gruppering som bygger på frivillighet. Skramla med bössor på gator och torg, skicka ut förfrågningar, lobba i press och media och använd medlemmars resurser men gör det med omdöme och respekt för att de människor ni trots allt riktar er emot inte vill bli manipulerade eller betraktade som kundprospekt! För mig är det stor skillnad på att som kund köpa en produkt och att som människa stödja något behjärtansvärt. Det förra präglas av ett behov och det senare av en övertygelse. Försök gärna sälja något genom att appellera till ett behov men utnyttja för helsicke inte den frivillighet som bygger på min övertygelse!
Kanske kan denna min personliga erfarenhet av Amnesty International ses i ljuset av det inträffade med pedofil.se. Är det så att Amnesty International numera är så starkt ekonomiskt inriktade att organisationens kassatillströmning prioriteras på bekostnad av att dess värderingar urholkas? Är det så illa att Amnestys varumärke är viktigare än den människorättsliga grundprincipen om yttrandefrihet? I så fall, hur negativ är denna principförbistring sedd ur ett varumärkesperspektiv?
Yttrandefrihet är inte selektiv till sin natur. Antingen är man för yttrandefrihet och dess hela innebörd att tillåta inte bara "det goda" att komma till tals utan, och kanske framför allt, även "det onda". Amnesty International om några bör känna till detta.
Avslutningsvis så känns det tragiskt att ta bort "Irrepressible"-bannern från denna blogg men eftersom Amnestys version av yttrandefrihet uppenbarligen inte stämmer överens med min egen ser jag inte någon annan utväg. Jag vill ju gudbevars inte medverka till att Amnesty Internationals varumärke "utnyttjas".
Blogge skriver i sedvanlig ordning läsvärt i ämnet.
Uppdatering 2007-07-18, 19:59: En rättning och ett förtydligande är på sin plats. Mailkontakten var mellan Amnesty och administratören på pedofil.se och inte så som inledningsvis beskrevs.
Etiketter: Amnesty International, moralpanik, principlöshet, yttrandefrihet
måndag, juli 16, 2007
Rojalistiskt uppror mot musikindustrin
Det finns inget krig mot fildelningen längre.
Nåväl, inte nog med att konsumenterna haft fräckheten att visa sitt missnöje mot musikindustrin och fått utlopp för sitt musikintresse genom att anamma det som informationseran och därmed Internet möjliggör. Även en och annan artist och musiker har insett att Internet är en fantastisk möjlighet för den stora majoritet i denna grupp som inte har ett fett miljonkontrakt och en marknadsföringsarmé att luta sig och sin framgång emot. När t.o.m. en stor och etablerad stjärna på musikerhimlen som Prince fått upp ögonen för att ett förändrat synsätt på hur pengar tjänas är en nödvändighet så vet man att de återstående slagen i detta snart decennielånga krig även formellt går mot sitt slut.
Intressant, i det aktuella fallet med Prince och dennes insikt om att CD-skivan främst är ett marknadsföringsverktyg (marknadsföring är för övrigt ett ämne som Prince behärskar), är hur den engelska intresseorganisationen Entertainment Retailers Association resonerar kring stjärnans utspel:
[...]Prince is shortly to announce that his new album is to be made available free as a covermount on the Mail on Sunday [...] It is an insult to all those record stores who have supported Prince throughout his career.
Det blir alltid lika löjeväckande när organisationer med ekonomiska intressen åberopar känslor. Av det uttalade kan man nästan förledas att tro att skivaffärer inte drivs av ett vinstintresse utan av ren och skär omtanke om artisten. Tro't den som vill!
Man fortsätter:
The Artist formerly known as Prince should know that with behaviour like this he will soon be the Artist Formerly Available in Record Stores. And I say that to all the other artists who may be tempted to dally with the Mail on Sunday. How can you expect record stores to support you if you then do deals which threaten the very basis of UK record retailing. And this is a message to the broader music industry: Do not take record stores for granted.
Frånsett den även för musikindustrin passande terrorismkrigsretoriken ("either you are with us or you are against us") så var påståendet inte så tokigt. Slutsatsen att Prince i framtiden troligtvis inte kommer finnas i skivaffärer äger sannolikt sin riktighet. Anledningen till detta har dock mest att göra med att den traditionella skivaffären inte kommer att vara särskilt närvarande på den framtida marknadsarenan.
Vidare visar man än en gång hur lite koll man har på sina egna produkter när man försöker framhäva CD-skivans fördelar:
A CD plays every time in every player made by any manufacturer. [...] And if you're so minded, you can rip it to your hard drive. [...] CDs offer better sound quality, they're properly packaged and if your player breaks down you don't lose all your music.
Med tanke på att skivbolagsmaffians metoder ofta omgärdas av en Orwellsk aura med önskemål om demokratiska inskränkningar bör avslutningsvis nämnas det i sammanhanget lustiga sammanträffandet att Princes största framgång, albumet Purple Rain, släpptes år 1984.
Läsvärt i ämnet är även inlägget från Opassande.
Etiketter: affärsmodell, fildelning, marknadsföring, Prince, upphovsrättsmaffian
söndag, juli 15, 2007
IT-projekt
Om du som jag varit verksam inom IT-branschen ett tag så kan nog igenkänningsfaktorn i den bifogade bilden vara hög. Med andra ord, ett lustigt sätt att illustrera extremerna i en ofta extrem bransch:
Etiketter: IT-branschen, IT-projekt
torsdag, juli 12, 2007
Barnporrens respektabla profitörer
Jag låter Noam Chomsky inleda med sin insiktsfulla syn på yttrandefrihet:
Goebbels was in favor of free speech for views he liked. So was Stalin. If you’re in favor of free speech, then you’re in favor of freedom of speech precisely for views you despise. Otherwise, you’re not in favor of free speech.
Som vän och försvarare av yttrandefrihet och informationsfrihet så tycker jag att det är bra att alla har rätt att sprida sina åsikter och tyckanden. Den rädsla som en del människor spontant känner inför tanken att "alla" även omfattar pedofiler, kunskapsförbistrande krafter i form av revisionister eller religiösa fundamentalister är förståelig. Förståelig men inte försvarbar. Jag lämnar de grundläggande anledningarna till att yttrandefrihet och informationsfrihet är och bör vara oumbärliga i ett fritt och demokratiskt samhälle och antar att dessa redan är bekanta för gemene man. Istället vill jag peka på hur rädslan för oliktänkande, "hemska" och "omoraliska" åsikter bygger på emotionalitet och inte rationalitet och därmed yttrar sig i moralpanik. Jag väljer pedofilvinkeln som exempel då det varit i ropet en hel del på sistone.
För att stoppa brottslighet så är en gammal kriminologisk devis att poliser ska tänka ur brottslingens perspektiv. Precis samma tänkande måste man givetvis anamma för att komma till rätta med pedofilrelaterad brottslighet. (Med kännedom om hur bristfällig den allmänna kunskapen faktiskt är på detta känsliga och tabubelagda område så känner jag mig nödgad att påpeka att pedofilrelaterad brottslighet inte är detsamma som läggningen pedofili som, liksom alla andra läggningar, är fullt laglig om än avvikande och för det stora flertalet människor troligtvis äcklande.) Detta leder förhoppningsvis till att polisen inte bara når en ökad insikt i hur potentiella brottslingar tänker och fungerar. Detta kan och bör även spilla över på den samhälleliga kunskapsnivån så föräldrar och andra som har återkommande kontakt med barn åtminstone kunskapsmässigt är fullt beväpnade mot den typ av hot som pedofiler potentiellt sätt representerar.
I frågor som rör informationsfrihet och yttrandefrihet förekommer ofta antydan till att människor inte är kapabla att själva axla det ansvar som följer med dessa friheter. Jag hävdar att detta antagande för det mesta är baserat på önsketänkande, känslopatos för att inte säga moralpanik och, sist men definitivt inte minst, en vilja från den befintliga makten att kontrollera och bibehålla en maktstruktur som är beroende av gammelkommunikation, dvs som är baserad på en-till-många istället för många-till-många.
I ett informationsflöde som baseras på en-till-många får ett fåtal intressenter agera megafon till den okunniga massan. Etablerad press och traditionell radio och tv är typexempel på detta. De som kommunicerar informationen avgör dess innehåll. Folket reduceras till informationskonsumenter och bereds plats under "kontrollerade former" på insändarsidor, i Bingolotto och kanske i någon morgonsoffa men då helst utan möjlighet att själva styra informationsflödet med avsikt att främst nicka bifall eller upprört instämma till det som påstås.
Många-till-många baseras istället på att alla har tillgång till informationskanalen, i praktiken Internet, och därmed själva får agera redaktör, reporter, ansvarig utgivare och läsare för att jämföra med tidningsvärlden. På nätet finns möjligheten att allmänt orda eller agera åsiktsmaskin via bloggar. Man kan också dela med sig av kunskap eller kultur via fildelningstjänster som The Pirate Bay eller via streamingtjänster
som YouTube. Det är ur denna helhetssyn, som bygger på det förändrade synsätt som Internet tvingat fram och möjliggör, som alla begränsningar av yttrande- och informationsfrihet bör beaktas. Det är också ur detta perspektiv som ekonomiska särintressen och hur dessa prioriteras framför den stora nyttan och friheten med att bevara ett öppet och fritt informationsflöde måste ses. Informationsfrihet och yttrandefrihet har inte plötsligt blivit mindre viktigt bara för att informationseran och Internet förändrat informationsflödesstrukturen. Tvärtom har dessa friheter blivit än viktigare och definitivt mer påtagliga.
Om då Internet med sina fria kommunikationsvägar öppnar upp för att vem som helst kan agera megafon till vem som helst om vad som helst, innebär inte detta ett stort hot mot bakgrund av allt hemskt och läskigt som faktiskt finns i denna värld? Några konkreta och förhoppningsvis tankeväckande exempel är på sin plats:
Kommer gemene man, efter att ha skummat den information som yttras exempelvis på pedofilsiter att per automatik börja sukta efter sexuella lekar med barn? Eller är det så att den informationen på ett dramatiskt sätt bekräftar och stadfäster den dominerande åsikten och, framför allt, insikten att sex med barn är en styggelse?
Är det informationen på "nationalistiska" siter som gör att människor omfamnar rashat och xenofobi eller är det måhända avhängigt ett politiskt etablissemang som vägrar ta i konsekvenserna av en politik som i mångt och mycket bidrar till utanförskap, segregation, social utslagning och ett behov att finna lämpliga och lätt identifierbara syndabockar? Kan det möjligtvis vara så att den politiska eliten fortfarande lever i tron att kommunikationsflödet är baserat på en-till-många vilket gör att de tjurnackat (plattnackat?) vägrar ta striden för demokratin och ovillkorlig människorespekt frånkopplad kön, ras och sexuell läggning och argumentera för det som, än så länge, de flesta av oss ser som självklarheter? Förhoppningsvis är det inte så utan de ligger redan i startgroparna redo att utklassa dylika avarter så snart de själva avfyrar startskottet till det demokratiska 100-metersloppet. Förhoppningsvis är de även fullt medvetna om att exempelvis rasistiska grupperingar för länge sedan insett nyttan och möjligheterna som ett kommunikationsflöde baserat på många-till-många möjliggör för dem...
Dagarna innan den nyligen aktuella händelsen med hotet från Rikspolisstyrelsen om att DNS-blockera The Pirate Bay så noterade jag en intressant sak. Det var en Temoundersökning som redovisade att 100 000 svenska föräldrar planerar att lägga ut sina semesterbilder på Internet utan att skydda dem mot "oönskad spridning". Det riktigt intressanta med denna undersökning var inte slutsatserna i undersökningen utan att en "digital kommunikationsbyrå" vid namn Creuna beställt den. Vad har ett privat företag som per definition har vinst som främsta intresse att göra med en undersökning med pedofil- och barnpornografikoppling? Tja, troligtvis inget annat än att göra sig en hacka i form av massiv massmedial uppmärksamhet och därmed ro i land en mycket framgångsrik PR-kupp! Mot bakgrund av att de nyligen dessutom hade ett föräldrainriktat projekt med en stor blöjtillverkare så känns det nyss antagna som allt annat än taget ur tomma intet. Detta är ett prima exempel på att det finns fler än ett sätt att profitera på barnporr och moralpanik.
I kölvattnet på den nämnda Temoundersökningen har moralpaniska inslag i bloggosfären följaktligen uppenbarat sig. Tråkigt nog så visar detta på det jag redan vidrört, dvs att den faktiska kunskapen bland de som verkligen borde ha informationsbeväpnat sig maximalt, framförallt föräldrar, är bristfällig och i mångt och mycket baseras på tyckanden och känslostormar istället för fakta. Att människor oavsett läggning försöker tillfredställa sina behov genom visuella hjälpmedel borde vara allmän kunskap. Pedofiler är givetvis inte annorlunda i det avseendet utan anpassar sig efter Cajsa Wargs ofta felciterade ordstäv "man tager om man så hafva kan". För pedofiler innebär detta att även oskuldsfulla bilder på barn, inte nödvändigtvis nakna sådana, kan vara lovligt och eftertraktat byte.
Frågan man bör ställa sig som förälder är om detta verkligen är ett problem? Ja, kanske om man som förälder lever i tron att alla människor man möter i livet är formade och stöpta ur en välanpassad och moraliskt "ideal" gjutform där sexuella tankar aldrig sker och att sexuella tankar om andra bland denna apatiska och moraliskt perfekta grupp är en omöjlighet. Om man dessutom upplever denna avart (?) av tankefriheten som en kränkning, då finns där ett reellt problem.
Om man istället medvetandegör att människan är en sexuell varelse och att sexualdriften gör sig gällande mer eller mindre frekvent i våra tankar så öppnas en helt annan verklighet. Den verkligheten innebär exempelvis, i synnerhet i sommartider, att en fullkomligt osexig, sunkig och oladdad allmän mötesplats som en typisk tunnelbanevagn kryllar av människor med sexuella sporadiska tankar. Där finns ynglingen i bakre delen av vagnen som, pga den massiva hormontillförsel som hör till tonåren, i princip tänder på allt med puls och som liknar något med puls. Där finns den nyblivna och sexuellt frustrerade fadern som oskuldsfullt pysslar med sin lilla knodd och tar varje tillfälle i akt att högst försynt och förhoppningsvis obemärkt snegla ned i den närsittande damens yppiga barm. T.o.m. den ärtiga damen med en ålder någonstans mellan 75 och Fonus sitter förnöjsamt och tänker på vad Viagra betytt för hennes sexliv och behov av intim närhet och allmänt välbefinnande. I korthet, människor är ena kåta jävlar!
Med denna utvikning av människans sexuella natur i bakhuvudet så kan vi återknyta till pedofiler som surfar semesterbilder. Vari ligger det kränkande med att pedofiler åker skinnhiss till semesterbilder (påpekas bör att även kvinnor kan vara pedofiler)? En kränkning är alltid kopplad till någon/något. Om inte objektet för den handling som föranleder kränkningen har kännedom och upplevelsen om det inträffade kan per definition inte en kränkning ha ägt rum. Med andra ord är en så till tankefriheten intimt kopplad händelse knappast en kränkning. Sedan är en helt annan aspekt att man som förälder givetvis måste beakta barnets och sitt eget integritetsbehov mot att publicera bilder och annat offentligt.
Ur ett trygghets- och säkerhetsperspektiv bör fokus istället läggas på att skydda barns identitet. En pedofil som är beredd att gå över gränsen, vilket med all säkerhet inte alla gör, och begå ett verkligt övergrepp är inte bara intresserad av bilder utan vill komma i kontakt med barnet/barnen på bilderna. Utan personinformation som möjliggör identifiering så har den övergreppsinriktade pedofilen inte mycket att gå på. I ljuset av detta är det ironiskt att se den moralpaniska reaktionen bland föräldrar m.fl. över att pedofiler letar barnporr samtidigt som familjesidor kryllar av söta ungar med personuppgifter som fullständiga namn och bostadsort förekommer. I senaste numret av den i Stockholm distribuerade lokaltidningen Mitt I noterar jag exempelvis att 11 bilder förekommer, med ett eller flera barn, tillsammans med personuppgifter (egna fullständiga namn eller förnamn plus föräldrarnas fullständiga namn). Skrämmande? Nja, kanske.
Vad detta tar oss in på är hur rationellt det är att anpassa sig till ett hot som måste klassas som lågrisk mot bakgrund av det faktum att de allra flesta barnövergrepp, precis som fallet är med våldtäkter, begås av närstående. Är det inte föräldrar så är det normalt sett en person i familjens närmaste krets eller någon annan som har återkommande kontakt med barnet. Detta hänger ihop med att pedofiler vanligtvis försöker bygga upp ett förtroende hos barnet och de som är nyckeln till att få kontakt med barnet, dvs föräldrarna. Detta ligger sedan till grund för inte bara det framtida övergreppet utan även det vanliga behovet hos pedofilen att urskulda sina handlingar med att barnet självt inte motsatt sig övergreppet. I detta psykologiska fenomen ligger också mycket av förklaringen till att de utsatta barnen själva skuldbelägger sig. Hotbilden, än en gång, finns där men precis som med terroristhotet bör det ifrågasättas och inte automatiskt antas vara berättigat. Står dessa hot verkligen i proportion till hur vi anpassar oss och våra samhällen och den intensitet av rädsla vi känner inför det?
Avslutningsvis, den bifogade bilden föreställer en mycket ung version av en tvivlande människa. Jag ser ju inte så munter ut men i övrigt är det väl en hyfsat sommarsöt bild av en liten parvel i början av sin livsresa? Om du som läsare istället ser något helt annat i bilden så är det upp till dig och din rätt till tankefrihet.
Nu ska jag försöka behandla traumat efter att min älskvärda sambo som spontana reaktion till den bifogade bilden utbrast "det verkar inte skett så mycket utveckling sedan dess...". Vad hon åsyftade är upp till er tankefrihet.
Andra bloggare med läsvärda inlägg i relation till detta är Opassande, Irrbloss, Oscar Swartz och, sist men inte minst, Blogge. Läs även Johan Folins utmärkta ledare i ämnet och notera för all del högersektionen på sidan.
Etiketter: informationsflöde, informationsfrihet, moralpanik, pedofiler, profit, semesterbilder
måndag, juli 09, 2007
Stasileverantörer göre sig icke besvär
Det är ny vecka och än så länge verkar The Pirate Bay ha undsluppit DNS-blockering. Nygamla moln har dock blottats på den svenska sommarhimlen.
Med anledning av Rikspolisstyrelsens hot om att DNS-blockera The Pirate Bay så blir det nu lite reklam för en integritetsmärkning som går under benämningen Integrity. Det är ett lovvärt initiativ taget av Bahnhof. De erbjuder bl.a. möjligheten att via en hemsida enkelt skicka integritetsrelaterade frågor till de största konkurrenterna. Mallen som erbjuds är följande:
Hej Abuse-ansvarig,
Jag skulle vilja ha svar på följande frågor:
1. Får jag publicera vilken typ av information jag vill på er webbserver, så länge innehållet inte strider mot svensk lag?
2. Hur förhåller ni er till myndighetsförfrågningar om era kunder?
3. Hur ser ni på det så kallade bodströmdirektivet med långtidslagring av surfvanor och e-post?
4. Lämnar ni regelmässigt ut kunduppgifter till myndigheter eller till samarbetspartners?
Jag ser fram emot ert svar!
Mvh
NN
EPOST@DOMÄN
När jag idag själv använde tjänsten och kontaktade min egen leverantör kompletterade jag mallen med:
5. Mot bakgrund av den nu aktuella händelsen med hot om DNS-filtrering av torrentsöktjänsten The Pirate Bay vill jag också veta hur ni resonerar kring detta och vilka åtgärder ni tänker vidta?
Jag lade även till följande postscriptum:
P.S. Eftersom jag befarar att ert svar inte kommer att vara tillfredsställande söker jag under tiden med ljus och lykta efter alternativa leverantörer. D.S.
När jag ändå var i skrivartagen fortsatte jag till Postens hemsida med frågeställningar som gnager på mitt inre:
Hej Posten,
Sedan en tid sker en oroväckande utveckling vad gäller den personliga integriteten, yttrandefriheten och demokratiska frihetliga fundamenta i relation till digital kommunikationsinfrastruktur som Internet.
Mot bakgrund av detta känner jag oro över att den traditionella kommunikationsinfrastruktur, som den Posten ofta föredömligt bedriver, också ska färgas av den initialt beskrivna trenden att kränka bl.a. personlig integritet.
Av denna anledning önskar jag vänligen svar på följande frågor:
1) Om vädret inom kort frångår det Ledinska mantrat (det mesta regnar bort) så finns chans att min familj kommer att spendera välbehövlig återhämtningstid på stranden njutandes av sol och bad. Av egen erfarenhet vet jag att den lilla dottern bäst kommer till sin rätt i dessa glädjefyllda sammanhang. Därför finner jag det naturligt att om möjligt dokumentera denna barnets glädje för släkt och vänners räkning men även för hennes egen skull att som vuxen kunna reflektera över på sin ålders höst.
Nu till frågan. Finns det någon risk att dessa bildförsändelser kan bli föremål för Postens nyfikenhet och uppmärksamhet? Jag har egentligen inget emot att ni och era medarbetare får dela det uttryck för somrig glädje som min dotter förhoppningsvis uppvisar på bilderna (eller min kroppsliga dagsform som mer påminner om Barbapapa än Arnold). Det jag är rädd för är att det i dessa tider av moralpaniskt känslorus kan leda till att ni/era medarbetare bussar Polisen på mig. Jag hyser en viss förhoppning om att en potentiell polisutredning knappast skulle leda någon vart. Dock är det ju i fall som dessa ändå inte särskilt trevligt att ens nära misstanken. Trots en nedlagd förundersökning så finns ju risken att människor resonerar enligt "ingen rök utan eld" med allt vad det potentiellt innebär...
2) Jag har då och då brevledes kontakt med vänner i avlägsna delar av världen och Sverige. Det finns ju trots allt en tjusning i det handskrivna brevets form som jag på detta sätt försöker värna om. I dessa brev ventilerar jag allt möjligt mellan himmel och jord och beroende på grad av vänskaplig närhet till adressaten så kan en hel del råbarkad humor smyga sig in. Åtminstone tycker jag att det är humor. Ibland diskuterar jag på detta vis även frågor som rör upphovsrätt, yttrandefrihet och informationsfrihet med likasinnade. Min fråga i anslutning till detta är:
Har Posten/era medarbetare för avsikt att medelst sprättning och aktivt censorskap filtrera mina brev? I så fall, vilka aktörer kan ni komma att dela informationen i mina brev med? Om ni inte specifikt kan adressera denna fråga exempelvis av juridiska och polisiära förpliktelser så vill jag ändå få en vink om att ni inte kommer att etablera ett informationsflöde med Sony/BMG m.fl. uppbackare av upphovsrättslobbyn? Polisen har ju, åtminstone officiellt, lagar och förordningar att efterleva. Upphovsrättslobbyn är ju dock kända för att, åtminstone inofficiellt, anpassa sin verksamhet så att lagar och förordningar kan utnyttjas istället för att upprätthållas.
Med hopp om svar och att ni tar min oro på allvar ber jag att få önska en trevlig sommar!
Vänligen,
/Thomas (trogen kund)
Tycker du det är ok att få Internet via en leverantör med passion för Stasimetoder? I annat fall så tycker jag du ska ta tjuren vid hornen och som jag leta efter bättre alternativ. Gör det nu! Vill du för säkerhets skull få lite mer kött på benen innan du tar ditt beslut och på ett enkelt sätt ställa frågor till din egen leverantör så använd den tidigare nämnda tjänsten för detta. Mina tillägg inte bara får utan ska kopieras om du anser att det kompletterar mallen och det du vill ha svar på.
Sätt fart!
Etiketter: Bahnhof, demokrati, frihet, integritet, integritetsmärkning, Integrity, upphovsrättsmaffian, yttrandefrihet
Hornalism
Om man i dessa tider läser en nyhetstidning, och då i synnerhet tabloiderna, så får man lätt en känsla av att brottsligheten eskalerar och brutaliteten i densamma likaså. Den massmediala vardagen porträtteras som en Texas Chainsaw Massacre light eller åtminstone en svensk variant därav (Moraknivsmassakern?).
Problemet uppstår när pressen, som idag, inte nöjer sig med att fokusera på extrem brutalitet och ond bråd död. Det uppstår när den extrema brutaliteten och onda bråda döden som finns att rapportera om vrids ytterligare ett steg. Den uppstår när något redan fruktansvärt måste få en undergångsmässig klangbild som bara bottnar i journalistens egen förmåga eller oförmåga att sätta stopp innan sanningen får ge vika för den extra säljpotential som fantasin erbjuder. Negativt säljer, positivt likaså...om det rör HIV vill säga.
I en journalistisk verklighet där en god nyhet är en säljande nyhet blir dagens absurda fokus på extrembrutala händelser eller kändisars snaskiga privatliv fullt förståeligt. Att ösa ur redaktionernas redan begränsade budgetar och lägga tid och resurser på grävande journalistik som inte alltid garanterar resultat verkar alltmer höra till det svunnas tid. En snabb och återkommande statuskontroll på dokusåpakändisars relationer, botox- eller silikonfyllda kroppsdelar kostar mindre och tar betydligt färre resurser, ty objektet för "journalistikens" intresse lever i en beroendepräglad symbiosrelation med snaskpressen. Dessutom är snaskandet i kändissnusk eller brutalvåld per automatik en kassako som ständigt kan mjölkas och styckas för hur mycket vi än påstår oss avsky den typen av journalistik så fortsätter den sälja. Kossan återföds därför dagligen med stinna juver fyllda med smaskiga kroppsvätskor av varierande slag. Blod, sperma och hjärnsubstans säljer nästan oavsett i vilka sammanhang det förekommer och desto mera om nyheten säljbehandlas av en kreativ journalist. Med andra ord, journalistiken reduceras till en slags ordpaketerande horeri.
Ett annat journalistiskt fenomen är behovet av motpoler. Ett för stunden aktuellt ämne har sämre nyhetsvärde och saknar debattpotential om man inte maximalt kan polarisera det. Behovet av polarisering kommer från att man anammar hundslagsmålens förspel av maximal upphetsning och uppretning. I dagens massmediala värld så har man inte tagit det bokstavliga steget utan man nöjer sig än så länge med att fokusera på att tussa ihop och släppa fram människor med diametralt motsatta åsikter i miljöer där konfrontationen blir omöjlig att undvika. Det har dessvärre också bieffekten att personer med inte alltid representativa uppfattningar får uppmärksamhet som de inte förtjänar och samhället inte behöver. Samförstånd är kommersens valium med resultatet att ska man profitknarka är det dispyter och gräl, dvs uppåttjack, som gäller.
Peace, love and understanding transformerat genom ett försvenskat och tabloidpressbehandlat filter blir piss, lidande och undergång. Vänj dig om du inte redan gjort det!
Avslutningsvis så hittade jag i fredags ett makalöst exempel på hur viktigt det är att förmedla negativitet istället för positivititet. Det var märkligt nog en sketen liten sportnotis i Punkt.se vars rubrik hade förärats säljoptimering (min emfas):
Fotboll. I onsdags beslutade Uefa att beslutet om svensk 3-0-seger i EM-kvalmatchen mot Danmark står fast. Redan i går valde Danmark att överklaga. Men generalsekreteraren i Svenska fotbollförbundet Sune Hellströmer är säker på att resultatet står fast.
- Det finns inget utrymme för något annat beslut än det som redan är fattat, säger han till GP.
Och den självklara rubriken lyder som följer: Sverige kan bli av med segern.
Intressant i ämnet skriver Mats Johansson och Nils Öhman och Blogge Bloggelito.
Etiketter: journalistik, massmedia, profit, snaskande, verklighetsförvrängning
lördag, juli 07, 2007
RPS är pedofilernas lobbyorgan
Under kvällen har en sanslös utveckling kring den svenska torrentsiten The Pirate Bay (TPB) tagit fart. Enligt uppgift har Sveriges Internetleverantörer fått besked från Rikspolisstyrelsen att TPB kommer att finnas med i den blockeringslista med DNS-namn över siter som barnporrklassas fr.o.m. nästa vecka. Konkret betyder detta att försök att via en webläsare komma åt TPB istället kommer att omdirigeras till polisens informationssida om att siten är blockerad.
Innan jag förklarar varför Rikspolisstyrelsen är pedofilernas lobbyorgan så tar jag tillfället i akt att stämma i bäcken om hur man kringgår DNS-blockeringen skulle den träda i kraft.
För att kringgå DNS-blockeringen av TPB på ett enkelt sätt kan "hosts"-filen kompletteras med dessa direkta IP-pekningar:
83.140.176.146 www.thepiratebay.org
83.140.176.146 thepiratebay.org
85.17.40.227 tracker.thepiratebay.org
85.17.40.228 a.tracker.thepiratebay.org
85.17.40.228 vip.tracker.thepiratebay.org
85.17.40.228 tv.tracker.thepiratebay.org
85.17.40.227 tpb.tracker.thepiratebay.org
85.17.40.68 open.tracker.thepiratebay.org
83.140.176.156 torrents.thepiratebay.org
83.140.176.148 static.thepiratebay.org
83.140.176.149 rss.thepiratebay.org
83.140.176.150 upload.thepiratebay.org
85.17.40.68 tracker.prq.to
85.17.40.227 tpb.tracker.prq.to
85.17.40.228 tv.tracker.prq.to
83.140.176.146 trackerwww.prq.to
83.140.176.146 www.thepiratebay.se
83.140.176.146 thepiratebay.se
83.140.176.156 torrents.thepiratebay.se
83.140.176.148 static.thepiratebay.se
83.140.176.149 rss.thepiratebay.se
83.140.176.150 upload.thepiratebay.se
För inte så tekniskt bevandrade Windowsanvändare är det värt att notera några saker. Tänk på att "hosts"-filen i de nyare versionerna av Windows heter "hosts" utan filändelse. Om ändringarna görs i Notepad (Anteckningar) måste man tänka på att spara filen omgärdad med citationstexten. I annat fall läggs filändelsen "txt" till. Gör för säkerhets skull en backup av originalfilen!
Flera sätt att kringgå DNS-blockeringar beskrivs ingående hos Projo.
För de som är intresserade av alternativa vägar att leta efter torrentfiler rekommenderas superindexsiterna Torrentz och BitTorrent Monster. Nämnas bör också Googles funktionalitet som möjliggör sökning på filtyper. I sökrutan där normalt enbart sökord skrivs lägger man till "filetype:torrent" för att söka efter torrentfiler.
Pga att barnporrbrott och egentligen all form av brottslighet där barn är inblandade av förståeliga skäl tenderar att väcka oerhört starka känslor så ifrågasätts sällan "frivilliga" avtal som det mellan RPS och ISP:erna. Folket brukar spontant vässa knivarna så fort barnporr eller pedofiler kommer på tal så därifrån kommer sällan några protester. RPS är naturligtvis främst intresserade av snabb brottsuppklarning och brottsstatistika framgångar som leder till ökade eller åtminstone bibehållna anslag. ISP:erna har som alla affärsdrivande verksamheter som främsta fokus att maximera sin vinst. Av ren självbevarelsedrift ifrågasätter man därför nästan aldrig det oriktiga med att medverka till att potentiellt oskyldiga människor drabbas när siter spärras. Ty, utan den nyligen beskrivna polisiära rättskedjan, åklagarens väckande av åtal och en slutlig fällande dom finns i rättssäkerhetens och juridikens namn ingen skyldig.
I det nu aktuella fallet med DNS-blockering av TPB verkar det juridiska väsendet än en gång ha gjort misstaget att förväxla infrastruktur med innehåll. Att blockera TPB är som om RPS skulle tvinga postverket att lägga ned sin verksamhet för att några försändelser innehållit barnporr.
Med tanke på att RPS inte ens verkar ha påtalat TPB:s administratörer om att barnporr kan ha funnits att tillgå via siten gör att jag anar ugglor i mossen. Mig veterligen är TPB inte rätt sökverktyg att använda om man är ute efter material med sexuellt utnyttjade barn. TPB-gänget må vara riktigt duktiga på att nonchalera upphovsrättsmaffian på de mest underhållande och ignoranta sätt. De har dock samtidigt visat ett patos överensstämmande med den samhälleliga majoritetens åsikter kring barnporr vilket borgat för att RPS mycket väl hade kunnat tipsa om de torrentfiler som misstänkts länka till barnporr. En enkel och odramatisk lösning borde alltså ha varit möjlig om RPS haft detta som målsättning. Kan det istället helt enkelt ha varit så att den utbildning som bedrivits på Polishögskolan under våren nu resulterat i nya synsätt att komma till rätta med "fildelningseländet"? Resonemanget verkar vara att The Pirate Bay ska sänkas och hur det går till är oväsentligt bara det sjunker för gott.
Vad får nu den här DNS-blockeringen för resultat frånsett att den skickar signaler till den mäktiga upphovsrättindustrin att Sverige och dess rättsväsende än en gång visat musklerna mot vad som numera måste betraktas som den stora symbolen för all världens fildelning och kopiering? För att inte tala om det gigantiska symbolvärdet som ligger i att man gång efter annan gjort uppstudsighet mot film- och skivbolagsdirektörer till en konstform! Tja, som redan konstaterats kan blockeringen kringgås utan större tekniska utsvävningar så fildelningen fortsätter med möjligtvis ett tillfälligt tapp för TPB som i ett senare skede i sedvanlig ordning kompenseras av en rejäl tillströmning av nya besökare till sidan.
Fildelarna, dvs den troligtvis viktigaste gruppen bland icke-företagskunder för ISP:erna, kommer trots detta att gny och det troligtvis rejält! Att försöka inskränka en så allmänt hatad och föraktad grupp som pedofilers tillgång till sexuellt upphetsande material är en sak. Att med samma verktyg, dvs DNS-blockering, försöka blidka upphovsrättsindustrin är dömt att misslyckas å det gruvligaste. Den självbevarelsedrift som låg till grund för att ingå det "frivilliga" avtalet med RPS om DNS-blockering av vissa sidor kommer än en gång att göra sig gällande. Den här gången kommer dock självbevarelsedriften handla om att inte tappa kunder, rejält med kunder. Det avtal som var tänkt att begränsa pedofilers tillgång på runkmaterial kommer inte vara vatten värt enligt kapitalismens devis "money talks!". Det var ju för övrigt bara baserat på "frivillighet"...
Slutsats, RPS funktion som pedofilernas lobbyorgan är etablerad! RPS står med byxorna nere och pedofilerna likaså. Den senare gruppen av mer bokstavlig och, för dem, lustbetonad anledning.
Med all säkerhet har den i valrörelsen "laddade" frågan, fildelning, nu ånyo blivit ett ämne för det politiska etablissemanget. Frågan är hur Alliansen och då främst Beatrice Ask framgent undgår att få denna glödheta potatis i det sommarklädda knät.
Etiketter: pedofiler, pirater, poliser, rättssäkerhet, The Pirate Bay, upphovsrättsindustrin
fredag, juli 06, 2007
Al-Qaidas nya hangaround: Glenn med hagelbrakaren
Som om vi inte hade fått nog av massmedias rapporter om terrorhot så rapporteras det idag om ännu ett. Självmordsbombare, flygplanskapare och användare av massförstörelsevapen kan slänga sig i väggen! Nu är tiden kommen till domedagsverktyget och mänsklighetens förgörare numeru uno, dvs hagelbrakaren.
En 39-årig göteborgare har trots avslutad jägarexamen 2004 inte fått vapenlicens. Anledningen är att Säpo genom den selektiva, rättsvidriga och demokratifientliga terroristlagstiftningen, integritetsföraktets kronjuvel, anammar "guilt by association". En person i mannens "umgängeskrets" är med andra ord misstänkt för terrorism.
I sedvanlig ordning är informationen kring varför vapenlicensen inte tilldelas mannen av bristfällig och spekulativfrämjande natur:
Säpo vägrar att avslöja vem som undersöks med hänvisning till att det är hemligt. Varken mannen, hans advokat eller domstolen får veta vilka misstankar som finns eller vem de riktas mot.
I ljuset av att hanteringen av vapenlicenser inte är felfri så kanske den statliga auktoritetens insatser borde riktas åt annat håll.
Mot bakgrund av att de bakomliggande orsakerna för Säpos och statens övervakningar inte alltid är skäliga eller rimliga så uppenbarar sig en spekulativ tanke i mitt huvud. Kan den aktuelle göteborgarens uteblivna vapenlicens helt enkelt vara ett resultat av för dålig kosthållning? Kan det vara så att de ymniga besöken på Glenns favoritkebabhak är det som är kärnan i denna affär med terroristanknytning? Se där! Ännu ett argument för hälsofanatismens korsfarare.
OBS! Den 39-åriga göteborgarens förnamn är inte bekräftat men för den som minns Blåvitts spelartrupp under lagets storhetstid på 80-talet och kombinerar den återblicken med allmänbildning om Götets manliga namnflora torde saken vara biff.
Etiketter: Blåvitt, Glennextremism, göteborgare, säpo, terrorism, terroristlagstiftning
torsdag, juli 05, 2007
Bloggosfärens motsvarighet till The Colbert Report
Det råder ingen tvivel om att det finns en hel massa talang i den svenska bloggosfären. Allt från ordkonstnärer, mänskliga kunskapsbanker, och retoriker till "bara" allmänt sympatiska människor gömmer sig bakom URL:erna med "blogspot.com"-, "wordpress.com"- och "blogg.se"-suffixen.
Idag hade jag nöjet att stifta bekantskap med en blogg som stack ut från den redan kompetenta mängden. Bloggen raljerar och bedriver politisk satir från (baserat på vad jag hunnit läsa hittills) vänsterhåll på ett sätt som får mig att utan tvekan utse bloggen The Badlands Hyena Vomit Titbits till *trumvirvel* Den svenska bloggosfärens motsvarighet till The Colbert Report. Gör minst ett besök och avgör själva!
För de av er som inte känner till The Colbert Report så är det politisk satir av primärt den amerikanske politiska kommentatorn Bill O'Reillys program The O'Reilly Factor och sekundärt (neo)konservativa i allmänhet. Det bifogade klippet visar när Stephen Colbert intervjuas av Bill O'Reilly i dennes eget program.
Tack riktas till Opassande för det indirekta tipset om den aktuella bloggen!
Etiketter: bloggosfären, Colbert Report, humor, politisk satir, Stephen Colbert, The Badlands Hyena Vomit Titbits
"Myteri" på SvD:s ledarredaktion
Som andra redan noterat så verkar sommarvikarierna ha tagit över även SvD:s ledarredaktion. I gårdagens SvD försöker man slakta påstådda myter kring terrorismen. Att döma av resultatet så finns det få tvivel om att åtminstone någon av journalisthögskolans elever fått en feriesysselsättning.
Myt 1: Terrorismens huvudorsak är fattigdom och förtryck.
Sättet man försöker avfärda fattigdom och förtryck som orsaker till terrorism på bygger på att majoriteten av de som utförde den senaste terrorattacken i London och Glasgow var välutbildade. De hade dessutom inte en bakgrund präglad av fattigdom. Tankevurpan man här gör är givetvis att utgå från att dessa terrorister drivs av egoistiska skäl och att deras åsikter per definition måste vara representativa för egen klasstillhörighet. Det är inte första gången SvD:s ledarredaktion gör denna logiskt felaktiga ansats. Jag har tidigare exempelvis pekat på att trots att Olof Palme var välutbildad och kom från en välbärgad familj så valde han en politisk åsiktsbas som var diametralt motsatt den typiska för någon med hans klasstillhörighet.
För övrigt så ger även rapporten från 9/11 Commission, dvs den officiella förklaringen till och beskrivningen av terrorattacken i New York som föranledde kriget mot terrorismen, vid hand att det finns klara socioekonomiska faktorer att ta hänsyn till (sid. 376):
The combined gross domestic product of the 22 countries in the Arab League is less than the GDP of Spain. Forty percent of adult Arabs are illiterate, two-thirds of them women. One-third of the broader Middle East lives on less than two dollars a day. Less than 2 percent of the population has access to the Internet.
Myt 2: Kriget mot terrorismen är verkningslöst.
Om Dilbas beklagande över incidenten på Arlanda häromdagen säger man:
Hon borde istället vara tacksam över att samhällets aktörer tar hotet från terrorismen på allvar. De åtgärder hon surar över fungerar.
På vilket sätt visar man att hotet från terrorismen tas på allvar genom att utgå från att terrorister anammar utopisk ärlighet och erkänner att de ska begå terrorbrott? Är det inte mer troligt att terrorister/smugglare etc utger sig för att vara till synes klanderfria passagerare och därför inte drar till sig säkerhetskontrollanternas blickfång i onödan?
Att flygplatssäkerheten är behäftad med stora säkerhetsproblem råder inga tvivel om. I mångt och mycket fungerar de tvärtemot tom vad SvD hävdar inte alls. Med detta som bakgrund är det kanske inte så märkligt att man i USA har ett motstånd mot att höja minimilönerna trots att detta i allra högsta grad berör säkerheten.
SvD hänvisar till att de nyligen misslyckade terrorattentaten i London och Glasgow kan kopplas samman med bristande erfarenhet av bombtillverkning. Man hävdar att det kan vara en konsekvens av att kriget mot terrorn gjort det svårare att "utbilda sig till yrkesmördare". Då glömmer man dock att terrorattackerna som riktades mot Londons kollektivtrafik för några år sedan inte stoppades trots en redan enorm övervakningsapparat. Även i Madrid omkom ett stort antal människor som en följd av terrorism.
Myt 3: Islam har inget med terrorismen att göra.
I den tidigare omnämnda rapporten från 9/11 Commission nämns Khalid Sheikh Mohammed som huvudarkitekt till 9/11-attacken. Enligt egen utsago var det inte Islam som var den drivande kraften bakom hans engagemang (sid. 147):
By his own account, KSM's animus toward the United States stemmed not from his experiences there as a student, but rather from his violent disagreement with U.S. foreign policy favoring Israel.
Man kan ju givetvis ha åsikter om huruvida dennes vittnesmål är med sanningen förenligt. Dock är ju historien ett gott facit på att USA trots allt har en lång svit av tvivelaktigt engagemang i Mellanöstern som ligger till grund för att det råder ett stort motstånd mot USA:
- Avsättandet av Irans dåvarande ledare Mohammad Mossadeq.
- Stödet av shahen av Iran, bl.a. genom att CIA:s hjälpte till att bygga upp den fruktade säkerhetspolisen, SAVAK.
- Under Iran/Irak-kriget stöttade man Saddam Hussein.
- Stödet till Mujahedin (och en viss Usama Bin Ladin) i kriget mellan Afghanistan och Sovjetunionen.
- Det militära stödet till Kuwaits försvar mot Irak vid det första gulfkriget. Saudiarabien upplät även sitt territorium under denna konflikt vilket inte sågs med blida ögon av många saudier och i synnerhet Usama Bin Ladin.
I rapporten från 9/11 Commission noteras också följande (sid. 376):
Where Muslim governments, even those who are friends, do not respect these principles, the United States must stand for a better future. One of the lessons of the long Cold War was that short-term gains in cooperating with the most repressive and brutal governments were too often outweighed by long-term setbacks for America's stature and interests.
American foreign policy is part of the message. America's policy choices have consequences. Right or wrong, it is simply a fact that American policy regarding the Israeli-Palestinian conflict and American actions in Iraq are dominant staples of popular commentary across the Arab and Muslim world.
Med andra ord så inser USA själva att den förda amerikanska utrikespolitiken spelar och spelat roll för den gängse uppfattningen i Mellanöstern. Att hoppas på att SvD:s ledarredaktion ska nå samma insikt är i denna ljuva sommartid troligtvis för mycket begärt.
Etiketter: Irak, ledarredaktion, SvD, terrorism, USA
onsdag, juli 04, 2007
70-talet - Barnprogrammens förlovade tid - Del 22
Dags för ännu en nostalgisk återblick på barnprogram från tiden då det begav sig, dvs 70-talet. Turen är kommen till ett av de främsta bidragen till den barnens kulturskatt som det berörda decenniet levererade, nämligen Kalles klätterträd.
Den tecknade serien handlar om Kalle som ligger i sitt träd och dagdrömmer om livet i allmänhet och den imaginära kärleken Emma i synnerhet. Den frodiga morfadern, som briljerade i att inmundiga kanelbullar, var också en minnesvärd karaktär i serien.
Olof Landström och Peter Cohen låg bakom produktionen som var den första av flera animerade framgångar. Som kuriosa kan nämnas att signaturmusiken gjordes av Jojje Wadenius och berättarrösten tillhörde Toivo Pawlo som även berättade klassikern Karl-Bertil Jonssons julafton.
Etiketter: barnprogram, Jojje Wadenius, Kalles klätterträd, nostalgi, Olof Landström, Peter Cohen, Toivo Pawlo
tisdag, juli 03, 2007
Storebror tog min oskuld
Idag tog Storebror min bloggoskuld. Det var inte alls som jag hade förväntat mig. Ingen smärta, tafflighet eller allmän nervositet. Tvärtom var det en ytterst försiktig och ömsint händelse som gav mersmak. Storebrors återhämtningsförmåga och virilitet var för övrigt av god klass då ännu en akt genomfördes inom loppet av någon halvtimme.
Framtiden får utvisa om det utvecklar sig till en seriös och stadigvarande relation.
Etiketter: FRA, kontrollsamhälle, Odenberg, orwell, romans, storebror
Höj abortgränsen från 18 veckor till 18 år!
Under våren rapporterades om att åsikter fanns inom Kd som ville öppna upp för sänkning av den övre abortgränsen. Internt fanns röster som talade om att sänka denna från nuvarande vecka 18 till vecka 12. Detta motiverades med att från vecka 12 så är fostret väl utvecklat med full hjärtfunktionalitet. Man hänvisade också till att en sådan sänkning skulle harmonisera Sverige med övriga EU. Allianskapten Reinfeldt motade dock prompt Olle i grind, vilket tydde på viss insikt om ärendets känsliga natur.
Nu har även Kd:s partiledare Göran Hägglund tagit blad från mun och med förvånansvärd kraft visat vart skåpet ska stå. Svunna är tiderna då abortmotståndarnas främsta korsfarare i församlingen Livets Ord hade infiltrerat stora delar av Kd:s representation i Uppsalas kommunfullmäktige. "Nya Kristdemokraterna" (Thomas Tvivlaren (tm) 2007) vill istället distansera sig från den verklighetsfrånvända pöbeln vars representanter i USA demonstrerat sin vurm för livet genom att mörda abortklinikmedarbetare. Det är berömvärt även om det tyder på att man inom partiet finner risken för negativa konsekvenser som väljarflykt genom detta ställningstagande inte bara är liten utan betydelselös. Om Kd med sitt agerande låter abortfrågan bli ensamt Sverigedemokraternas kan det tvärtom vara positivt för partiets framtida utveckling.
Debatten kring rätten till abort har normalt sett två fundament. Dels är det den humanetiska/vetenskapliga delen där man avser definitionen av liv och livets startögonblick. Dels är det den kvinnorättsliga/liberala där kvinnans rätt till sin egen kropp är A och O. Med tanke på hur man oftast motiverar sänkningar av abortgränsen med hänseende till vad de medicinvetenskapliga framstegen möjliggör får man antaga att det humanetiska/vetenskapliga argumentet prioriteras.
Personligen anser jag att den vetenskapliga definitionen av liv inte bör tilldelas vetorätt. Med dagens vetenskapliga utveckling kan vi hava den djupaste förtröstan i att möjligheten att rädda "liv", dvs att förmå ett foster att utvecklas till en människa, kommer att förbättras. Vi kommer med all säkerhet och inom relativt snar framtid hamna i en situation där den övre gränsen kanske inte bara drastiskt decimerats utan även eliminerats. Provrörsbefruktningar blir provrörsgraviditeter, kloning kanske inte bara görs av får utan av allt med DNA och lyckat resultat uppnås regelmässigt till skillnad från nuvarande situation. Med den vetenskapliga definitionen som rättesnöre för abortlagstiftningen så hamnar vi ofelbart i Kristdemokraternas antiabortförespråkarnas, för att inte tala om den amerikanska extremreligiösa högerns, paradis på jorden. Det är en tragikomisk paradox utan like att vetenskapens framsteg är det som kan slå undan benen på rätten till abort med tanke på hur vetenskapsfientlig just de extremreligiösa krafterna allt som oftast är!
Om man istället släpper den medicinvetenskapliga definitionen och istället lägger an ett mer praktiskt och Darwinistiskt/biologiskt perspektiv på frågan så kan man tänka sig att det abortlagstiftningen istället bör luta sig emot är det ögonblick då livet självt i praktiken förmår att fortsätta leva. I djurens värld är det ofelbart så att den fågelunge som trillar ur boet innan vederbörande tagit pilotcertifikat går en för tidig död till mötes. Samma händelseförlopp drabbar lejonungen som kommer ifrån fru Lejonkung innan färdigheter förfinats som möjliggör slagning av bytesdjur. Med andra ord, livet är i sig självt enbart en förutsättning för att leva. För fortsatt liv krävs att den nyfödde får vård, omsorg och utbildning i livets basala kunskaper. Exakt vad vård, omsorg och utbildning omfattar varierar stort beroende på om den nyfödde är en fågel, ett lejon eller en människa. Fröpickarna har normalt en rätt kort tid av tvångsmatning med delikata uppstötningar tills dess muskulatur och övrig kroppsfunktionalitet klarar av flygning utan charter. Lejonen kräver längre tid bestående av diperiod och sedermera upplärning i bytesfällandets ädla konst.
Människan eller åtminstone människans roll i relation till sin genom årtusenden skapade värld är som bekant betydligt mer komplex än djurens. Vart man sätter ribban enligt tesen att livet självt ska vara livkraftigt varierar stort även inom det mänskliga civilisationsspektrat. Att det dock finns ett vetenskapligt samband mellan socioekonomiska faktorer, aborträtt och kriminalitet är konstaterat. Nationalekonomen Steven Levitt och New York Times-journalisten Stephen J. Dubner presenterade detta och flera, i synnerhet i USA, kontroversiella samband i boken Freakonomics. Dessa rön ifrågasatte för övrigt också effektiviteten med, Rudy Giulianis, New Yorks f.d. borgmästare, s.k. "zero tolerance"-strategi.
Konservativas stora empati och respekt för livet sträcker sig enligt sedvanlig negativ frihetsteori främst till födsloögonblicket. Med detta åsiktsperspektiv så hävdar man det ofödda fostrets rätt till liv samtidigt som man gärna förnekar samma påstått betydelsefulla ofödda foster dess optimala potential till att leva sitt liv på ett värdigt, utvecklande och givande sätt. Man hävdar med en dåres envishet att adoption är ett reellt och fullgott alternativ till abort. Märkligt nog så verkar man inte inse att de människor som normalt sett, pga ofrivillig barnlöshet, ansöker om att få adoptera ett helst nyfött barn vill ha så få potentiella skelett i babygarderoben som möjligt. De barn vars primära näringsintag och stimulans under graviditeten tillgodosågs genom moderns stående diet av Snickers, flingor, crack och det tillfälliga faderskapets idéer om att boxning är en familjesport har en fantastisk förmåga att vara allt annat än appellerande. T.o.m. för dessa kärnfamiljens och - ofta - den kristna barmhärtighetens främsta representanter! Hyckleri och dubbelmoral ikläder sig fler än en skrud...
Givetvis är det inte bara kontroversiellt utan även fullkomligt orealistiskt att hävda att "aborträtt" inte bara ska gälla foster utan även människor upp till myndig ålder, då de åtminstone juridiskt anses vara fullvärdiga medborgare av vårt sofistikerade samhälle. Däremot bör de argument jag använt för att teoretiskt driva denna provokativa och spekulativa tes ändå ha viss bärighet vad gäller att motivera varför abortgränsen inte främst ska ses ur det humanetiska och vetenskapliga perspektivet utan ur det kvinnorättsliga/liberala.
Etiketter: abort, fundamentalism, Göran Hägglund, kristdemokraterna, liberalism
måndag, juli 02, 2007
Åh Gud, Gudmundson leker gud ånyo!
Att vilja så mycket så man förvränger den allmänt vedertagna beskrivningen av verkligheten för att uppnå sina egna syften är mänskligt men föga tilltalande. Inte ens påstått ofelbara trosfundament som Gud, för de som hyser tilltro till tron, bör få komma undan med dylikt. Ändå är det ett återkommande tema bland företrädare för religion, politik, näringsliv och andra maktkopplade intressesfärer. Politiska ledarsidor är inget undantag från detta.
På dagens ledarsida i SvD spekulerar exempelvis Gudmundson om att proggen som en rörelse vars intima sammankoppling med vänsterpolitik och arbetarklass är felaktig. Den drivna tesen bygger bl.a. på att proggmusikens företrädare var sprungna ur en "välbärgad medelklass" och därmed inte arbetarklass. Den logiska tankevurpan i detta resonemang är givetvis att definiera en (kultur)politisk rörelse efter sina företrädare istället för de åsikter som kommuniceras och dess målgrupp. Med Gudmundsons retorik så är såväl Olof Palme som Che Guevara med uppväxt och ursprung inom överklass/ekonomiskt välstående familjer icke legitima representanter för arbetarklass/vänsterblocket. Intressant är även att den omnämnda medelklassen etablerades och växte under en lång period av socialdemokratiskt styre.
I sann negativ frihetsteoretisk anda, som så ofta kännetecknar högerns och Gudmundsons åsikter, så hävdar Gudmundson med hänvisning till svenska musiker som varande ledande inom genren death metal:
Om man lämnar ungdomarna ifred, och slutar upp med att försöka pådyvla dem en s-märkt kulturell identitet, så skapar de en alldeles egen konstform. Och blir bäst i världen.
För mig är det ett mysterium att hänvisa till en så snäv genre som death metal när man vill visa på svensk storhet inom musikens värld. För det kan väl inte vara så enkelt att det är svårare att ta högerpolitiska poäng om man betraktar framgången för svensk musik ur ett helhetsperspektiv? Kan det möjligtvis vara så att den koppling som konstaterats finnas mellan just svenska musikexportframgångar och de kommunala musikskolorna är alldeles för folkhemsbetonad eller, för att använda Gudmundsons egen terminologi, har en alldeles för "s-märkt kulturell identitet"?
Att musik ofta har ett politiskt budskap finns genom historien flera exempel på. Att musik också används med syfte att framföra åsikter och politik är förekommande. Dock känns behovet att utanför musikersfären klassificera musiken politiskt en aning krystat och märkligt. Nästan lika krystat och märkligt som att tävla i musik.
I rättvisans namn så måste påpekas att Gudmundson visar prov inte bara på önsketänkande utan även självinsikt därom samt viss ödmjukhet i ett tidigare inlägg om proggen:
Men jag vill lämna ett förbehåll. Kanske är det rentav så att jag med detta påstående vill hitta en ny kontext till min egen ideologiska resa från vänster till höger utan att behöva byta musiksmak. För ideologin existerar ju i ett sammanhang. Musik är politik. Och om man omtolkar sina politiska slutsatser så borde rimligen inte den kulturella kostymen passa längre - om man inte tidigare missbedömt kulturen, förstås.
Intressant är ju, frånsett det ödmjuka inslaget, också den ärliga insikten om den mänskliga svagheten att från ett givet åsiktsperspektiv och politisk övertygelse försöka få sin personliga omvärld att matcha detta referenssystem.
Det mindre mänskliga och mer gudomliga vore givetvis att försöka hålla ögon och öron öppna och låta omvärldens impulser och skeenden ligga till grund för ens värdeuppfattning och åsiktsperspektiv.
Gudmundsonlig eller gudomlig som ouppnåeligt ideal? Jag vet vad jag väljer.
Den bifogade musiken är någorlunda representativ för proggen och kommer från Hoola Bandoola Band och Philemon Arthur and the Dung.
Hoola Bandoola Band – Vem kan man lita på
Philemon Arthur and the Dung – In kommer Gösta
Etiketter: kulturpolitisering, negativ frihet, politik, progg
2003-2010