onsdag, oktober 10, 2007
Musikgiganter trotsar skivbolagsmaffians beskyddarverksamhet
Ett stycke musikindustriell historia har skrivits. Storheterna Radiohead och Nine Inch Nails har kapat banden med skivbolagsindustrin och har därmed tagit täten bland de etablerade artisterna i den utveckling som är oundviklig och som varit detsamma under ett antal år nu. Att just Radiohead var först ut är för övrigt inte särskilt överraskande. Mot bakgrund av detta är det givetvis parodiskt att läsa upphovsrättsmaffian oföränderligt patetiska och nyliga uttalanden. Först ut är Sony/BMG:s svenske VD, Per Sundin:
Antingen så är jag en obotlig optimist eller så har jag rätt den här gången.
Obotlig optimist vet jag inte men definitivt något obotligt som börjar på "idi" och inte slutar på Amin. Detta anser jag inte bara för att jag tror Sundins siande är så käpprätt åt IFPI som det kan bli utan mest för att uttalandet andas sådan total ignorans och skrämmande okunskap om sakers orsak och verkan. Det blir inte bättre av att det dessutom är ett orsaks/verkansamband som personen ifråga borde ha total kontroll över mot bakgrund av att herr Sundin cashar in hyfsat med flis i sin roll som VD. Som sådan har han dessutom även ett ansvar mot en och annan anställd som säkert vill fortsätta att få en månatlig löneutbetalning även i framtiden. Då duger det inte att fukta fingret och sträcka upp det i luften med "hoppas jag får rätt den här gången" som tankesubstans. Då duger det inte heller att styvnackat och fårskalligt hänga kvar i en dåtid som för länge sedan, med informationserans mått mätt, är svunnen. Det kan ju också vara jag som har missat att det finns en ny ledarskapsteori vid namn "management by living in a bubble"...
Sundin fortsätter sedan att visa på hur han verkligen inte förstår när han tar upp kvaliteten i Bruce Springsteens senaste album som något slags oförståeligt argument:
Det är en grymt bra platta som fått fantastiska recensioner.
Vill Sundin med detta antyda att musikens kvalitet har något med försäljning att göra? Med risk för att ventilera snobbism så ställer jag mig dock frågan om det är därför som skivbolagsjättarna så ofta satsar på upphaussade och välförpackade artister vars främsta storhet är att de hanterats, anpassats och dresserats av skickliga marknadsförare, producenter och studiomänniskor? Jag vill gärna betala för kvalitet (enligt min definition) och jag tycker definitivt Springsteen hör till det kvalitativa segmentet musik. Däremot vill jag inte betala överpriser, jag vill helst att mer än en spottstyver ska tillfalla artisten och jag vill definitivt inte köpa något som bygger på föråldrad teknik som CD-skivor när jag själv inte använder dylika och lagt ned tid och möda för att göra mitt befintliga musikbibliotek så nätbaserat och lättåtkomligt som modern teknik möjliggör.
Vidare visar Sundin, för en gångs skull, på stor kreativitet när han fantiserar ihop påståendet:
Vi är mer drabbade av illegal nedladdning i Sverige.
Vad bygger han detta påstående på? Prefixet "illegal" ger ju per automatik vid hand att en gråzon är högst trolig. I synnerhet i de länder där lagen än så länge tillämpas mer verklighets- och människofientligt än i Sverige. Den statistiska tillförlitligheten lär det ju därför vara lite si och så med i denna typ av mätningar. Trovärdigheten i dessa ska vi väl inte ens nämna med tanke på att de ofta är rena beställningsverk från upphovsrättsmaffian. Sanningen är nog att påståendet är taget ur luften och är ett konglomerat av lobbyistiska förhoppningar och lögner mer än de facto sanning. Exempelvis sådana som klassikern att varje nedladdning motsvarar en försäljning. Men det är i sedvanlig ordning den typ av ordbajsande vi vant oss vid från den bransch som jämte tobaks- och vapenindustrin kanske gjort sig mest ökänd för att i profitens namn gärna tumma på sanningen och begreppen heder och ärlighet.
Ludvig Werner flankerar sin vana trogen med ett argument inspirerat av projicerad sandlåderetorik och det är inte utan ödets ironi jag finner "Ludde" ett passande smeknamn på denne ordvrängare:
Det är politikernas fel som ser mellan fingrarna på fildelning.
I den mån de ser genom fingrarna så är det i så måtto att upphovsrättsmaffian beretts gräddfil till den politiska maktens korridorer. Det är också i så måtto att politikerna med få undantag verkar prioritera att ge respiratorvård till en bransch vars tänkta lekamen borde gömts under en ansenlig mängd jord alternativt sålts till valfri kattmatsfabrik som potentiellt fodermaterial. Prioriteringen görs som bekant på bekostnad av rättssäkerhet m.fl. demokratiska fundamenta.
En klockren sammanfattning av ovanstående gör Falkvinge:
Nej, Sony, botten är INTE nådd. Botten är nådd när den före detta skivindustrins monopolaggressioner och fall står som ett case study i ekonomisk historia i MBA-kurserna. Vi har fortfarande fem-tio år kvar dit.
Läs även Opassandes åsikt i frågan.
Uppdatering (2007-10-10, 15:08): Uppmuntrande kommentarer från andra namnkunniga aktörer inom musikbranschen har börjat florera.
Etiketter: Idi Amin, IFPI, Jammie Thomas, Ludvig Werner, Nine Inch Nails, Per Sundin, Radiohead, RIAA, rättssäkerhet, skrupelfrihet, Sony/BMG
Skrivet av Thomas Tvivlaren @ 13:22
Laddar...
2003-2010
#: Kommentar från
RedLib, 2007-10-11 15:16
Jag berör delvis samma ämne i min senaste bloggpost!
Det mest svikna vallöftet?
Inlägg som länkar till detta inlägg:
Skapa en länk
<< Tillbaka
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]