torsdag, september 06, 2007
Pavan är slut
Carreras, Domingo, Pavarotti – E Lucevan Le Stelle
Luciano Pavarotti – Ingemisco
Jussi Björling – Tonerna
Året 2007 aspirerar på, och då i synnherhet ur ett svenskt perspektiv, att bli ihågkommet som året då många av (fin)kulturens stora trillade av pinn. Bergman, Ramel och Forssell har nu efterföljts av Pavarotti. Operans gigant, på fler sätt än ett, verkade förutom sin fantastiska begåvning även besitta en trevlig personlighet. Framförallt var han dock, i finkulturell tappning, en "rockstar" ut i fingerspetsarna och då som en livsnjutare av rang. Pavarotti konsumerade mat, kvinnor och vin passionerat och med en glupande aptit.
Mer än så tänker jag inte allmänt orda kring Pavarotti utan går direkt på min egen personliga erfarenhet av densamme. En erfarenhet som är högst blygsam ur kvantitativt perspektiv men intensiv och som lämnat spår. Det var 1999 och IT-bubblan, som några år senare sprack med ekonomiskt svaj som följd, låg ännu några år in i framtiden. Även om det bara var ett fåtal som blev miljonärer så fanns ändå massor med pengar i omlopp och både behov och möjlighet att spendera för människor i branschen. När jag fick nys om att Pavarotti skulle komma till Stockholm var det givetvis ett tillfälle jag inte ville förspilla. Om inte annat så vore det ju en bra merit på mitt högst informella och personliga erfarenhetsmässiga CV. För övrigt är ett dylikt CV något som många i konsultsvängen m.fl. liknande yrkeskategorier gärna stoltserar med i mingelsammanhang för att uppblåsa sin person och allmänna status. Liknande psykologiska mekanismer ligger åtminstone delvis bakom kaffe-, vin- och (mörk) chokladboomen...
Min syn på och kunskap om opera var knappt bristfällig och snarare så var jag negativt inställd till företeelsen som sådan. Jag betraktade det som finkulturell smörja karaktäriserad av en publik med statushybris, framförd av ett gäng gapiga och upphaussade isterbukar som livnärde sig på vanföreställningen att kontrollerat ylande var kulturens Mount Everest. Svindyrt biljettinköp blev det ändå.
Dagen kom och det var läge att inta Stockholms Stadion. Inte en skymt fanns av läder, nitar och långt hår så känslan av surrealism var påtaglig när jag innan evenemanget startade istället möttes av ca 20.000 uppklädda besökare som smuttade vitt vin med lillfingret i nordlig riktning. Det var en enormt vacker sommarkväll. Så där otroligt vacker som bara svenska sommarkvällar kan vara men sällan är. En Östermalmstant som med hela sin skepnad och varelse signalerade sin överlägsna klass och att hon såg det som omvärldens skyldighet att bli behandlad därefter kom fram till mig och mitt sällskap och påtalade att vi minsann satt på hennes plats. Jag granskade hennes biljett och lyckades hålla masken när jag lojt påpekade till henne att "Frun har en 800-kronors biljett. Den sektionen hittar du ca 20 rader bakåt...".
Något försenad kom Pavarotti till slut på scenen. Hans inledande sång imponerade på ett märkligt och obehagligt känslosamt sätt. Obehaget bestod i att min kropp reagerade på ett sätt som jag inte hade så mycket kontroll över och som jag inte kunde förklara. En mycket märklig och förvirrande känsla infann sig. Vid tredje eller fjärde framförandet hade denna känsla expanderat. En bit in i vad jag senare noterade hette "E lucevan le stelle" så brast det. Jag försökte bita ihop men den lilla saltstänkta kroppsvätskan som letade sig ned för min kind var redan ett faktum. I mitt inre kände jag mig som förflyttad till någon scen ur Gudfadern II. Stockholm blev Little Italy, New York och någonstans i periferin skymtade den i vit kostym klädde bossen som i smyg iakttogs av den unge Vito Corleone... Det var stort, det var magi och jag förstår fortfarande inte hur det gick till. Allting avbröts när tanken "var det inte kärringar som skulle lipa?" resulterade i ett halvkvävt och lite pinsamt skratt.
Pavarottis framträdande i Stockholm beskrevs av förståsigpåare som ett tecken på att hans storhetstid var över. Det må så vara men det han hade att erbjuda mig då räckte och blev över. Jag är fortfarande ingen operafanatiker men jag har åtminstone kommit till insikt att det har något att erbjuda om man öppnar upp för det. För några år sedan hade jag behov av återhämtning och fick under en period angenäm öronkontakt även med Jussi Björling vilket även detta lämnade avtryck i min musiksjäl.
Etiketter: IT-branschen, IT-bubblan, Jussi Björling, kulturgigant, Luciano Pavarotti, musik, opera, snobbism, Stockholms stadion
Skrivet av Thomas Tvivlaren @ 12:23
Laddar...
2003-2010
#: Kommentar från
Charlotte, 2007-09-13 14:56
Opera & rock har en del gemensamt. Så finns det ju också rockopera! :-) Båda är oftast rätt omedelbara uttryck, går direkt på känsla. Synd bara att de blåhåriga kapat operan. Eller också har den kanske alltid varit deras, jag vet inte om opera någonsin varit ett folkligt nöje förresten. Men dags att ta den ifrån dem!
#: Kommentar från
Fröken Underbar, 2007-09-17 14:23
Sån här musik gör mej rakt igenom...lycklig på ett sätt. Rock gör mej mer ihärdig, påstridig, envis men minst lika euforisk.
Och jag håller inte med Charlotte här ovan som påstår att de blåhåriga kapat Operan. Folkoperan här i Stockholm (som förövrigt är ett alldles ljuvligt hak att dricka fredagsvin på) har på intet sätt blåtonifierats.
/Fröken U
#: Kommentar från
Thomas Tvivlaren, 2007-09-17 16:03
Fröken Underbar: Jag kan ju inte påstå att jag är någon stor operaälskare/-konässör men det lilla jag snappat och tagit till mig är tillräckligt tilltalande för att jag då och då ska återkomma till det.
Som med all musik så finns en koppling mellan momentan sinnesstämning och musikalisk attraktionsfaktor. Exempelvis så passar inte Björling eller Pavarotti på gymet men däremot gärna i hemmets lugna vrå vid stunder av återhämtning och att allmänt softa. På gymet så funkar Rammstein eller något med allmänt upbeat-tempo, t.o.m. E-Type... :)
Jag ska ha Folkoperan i åtanke förresten. Tack för tipset!
#: Kommentar från
Charlotte, 2007-09-17 18:37
Fräulein Wunderbar: ok, det är lite överdrivet att se opera som en angelägenhet för överklassen liksom, jag spetsade till det. Trots allt lånar jag & min man ofta hem gratis operaföreställningar på DVD från stadsbiblioteket, och vi har inte ett enda blått hårstrå någon av oss.
Fast nån Folkopera finns det minsann inte här i Malmö.
Stockholmare. :-)
Inlägg som länkar till detta inlägg:
Skapa en länk
<< Tillbaka
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]