onsdag, maj 05, 2004
Gruppvåldtäkt
”Sluta våldta oss för fan” stod det på ett av plakaten som de demonstrerande utanför Rosenbad tågade omkring med efter att högsta domstolen fällt sin dom i det omskrivna gruppvåldtäktsfallet i Tumba. Ett annat plakat löd ”Politiker [med emfas understruket] Ta ert ansvar för kvinnofriden”.
Jag ska inte gå som katten kring het gröt. Skriver detta mest för att jag slutar aldrig att förvånas över människors förmåga att låta tro, tyckande och känslor kombineras till en omotiverad och okontrollerad krutdurk. Dessutom vill jag passa på att ge en känga till pressen som än en gång negligerat sitt ansvar, till synes, för att späda på upplagesiffrorna. Money makes the world go round!
Den absoluta majoriteten av våldtäkter som begås i det här landet sker av en förövare som är bekant eller på något sätt närstående till den utsatte. De våldtäkter som det skrivs mest om och som får mest uppmärksamhet är dock oftast de som begås av en för offret okänd man, ofta utomhus, oftare under den varma årstiden, oftast sent på kvällen eller natten när mörkret lagt sig och ofta med inslag av övervåld. Dessa våldtäkter får, pga uppmärksamheten, alltså funktionen att representera för allmänheten den mall om vad en våldtäkt ”är”. Den spontana uppfattningen hos alla Lisa, Lotta, Lena och Lars (jo även män kan/får bli upprörda över våldtäkter) i Sverige blir alltså att de förfäras över statistik om våldtäkter som sker och genast med automatik - ofta omedvetet - tänker ”fy fan, kvinnor kan inte vandra omkring säkra på gator och torg!”. Det vore mer logiskt att tänka att sett till den mängd totala våldtäkter som sker så är ”massmedievåldtäkten” inte så vanligt förekommande. För tydlighetens skull så vill jag poängtera att min åsikt är att EN våldtäkt är för mycket men att den rädsla som uppbyggs bland folket, mycket tack vare media, inte står i relation till den faktiska risken att bli våldtagen.
Värt att känna till i övrigt är att i sammanhang där någon utsatts för brott så krävs det bevis för att kunna fälla den eventuelle förövaren i en domstol. I fall som våldtäkter så är problemet ofta att bevis inte finns, dels för att den drabbade som en psykologisk reflex tvättat av sig eventuella DNA-innehållande lämningar eller dels för att erforderliga tecken på yttre våld som kan styrka en tvingande situation saknas. Ej heller att förglömma är att vi i demokratins Sverige - tack och lov - inte tillämpar omvänd bevisföring. Detta innebär att den som anklags för att ha begått ett brott inte själv behöver bevisa motsatsen utan det ankommer på åklagaren att frambringa och presentera bevis som styrker åtalspunkterna som i förlängningen potentiellt leder till en fällande dom.
Jag har personligen inte läst HD:s domslut men däremot fått mig tilldelat information från tidigare instansers utlåtanden. Där framkommer, till skillnad från den bild som tabloidpress och annan massmedia målat upp, att kvinnan inte givit sken om att inledningsvis vara ovillig eller ställt sig tveksam till att följa med de åtalade männen till den lägenhet där våldtäkterna påstås ha skett. Där framkommer exempelvis att:
- Kvinnan tidigare haft gruppsex med bekanta till de åtalade männen.
- Kvinnan, innan hon vandrar hem med de åtalade männen, samtalar mobiltelefonledes med en väninna och då bland annat meddelar att hon ”står här [den ”sport bar” i närheten av Tumba centrum där parterna träffades] med 3 kåta syrianer”.
Detta ger en lite annan bild av det som brukar vara normen för dylika våldtäktshändelser. Det finns alltså redan sedan tidigare en, hos kvinnan, personlig historik med inslag av sexuellt experimenterande eller åtminstone ett sexualliv som kryddats med vad allmänheten brukar benämna som ”onormalt” även om jag själv föredrar epitetet ”ovanligt”. Obs! Jag lägger absolut ingen moralisk värdering i det faktum att kvinnan inte är ovan vid gruppsex utan påpekar det bara som ett viktigt faktum. Vidare så är kvinnans öppenhet till gruppsex känd av de 3 männen vilket, förmodas, betyda att de (och kvinnan) ställt in sig på på något liknande även denna natt.
Eftersom det även i detta fall i rätten hamnat i ett läge där ord står mot ord och där bevistillgången är bristfällig så brukar man istället stödja sig mot vad jag benämner ”halvbevis”, dvs indicier. I ett indiciemål fäster man större vikt på teorier och trolighet eftersom det är det enda man har att gå på. Kvinnans beteende i relation till händelsen och hennes tidigare sexuella erfarenheter måste helt klart ha legat henne i fatet i detta fall. Följaktligen blev domslutet som det blev. Vi har ett rättssystem som präglas av att det är bättre att fria än att fälla för att undvika att oskyldiga döms och även i detta fall tillämpas detta.
Det finns mycket att säga om detta fall men relativt klart är i varje fall att rätten inte gjort något fel i sitt beslut att fria de åtalade med tanke på ovanstående. Jag bävar inför framtiden då populismen kanske fått starkare fotfäste pga oansvariga delar av massmediamotorn och strukturer i rättssystemet som luckras upp pga bristande resurser och/eller bristande ledning.
Avslutningsvis så kan nog ingen som inte själv varit med om det förstå det lidande som en våldtäkt innebär för den drabbade. Det slutar inte i och med våldtäkten utan offret får ofta utstå stark stress och obehag genom hela utredningen och eventuellt rättegången som följer. Ofta krävs även kontakter med psykolog och terapeuter i någon form under en lång tid efteråt. Om detta finns inget att säga mer än att det är ett fruktansvärt och beklagligt faktum.
Faktum kvarstår dock också att inte heller rättssäkerheten mår bra av att usättas för våldtäkt vilket så ofta sker nuförtiden. I det aktuella fallet verkar inte så ha skett.
Skrivet av Thomas Tvivlaren @ 14:45
Laddar...
2003-2010
Inlägg som länkar till detta inlägg:
Skapa en länk
<< Tillbaka
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]